Nu är det måndag kväll. Imorgon lunch ska jag återvända till staden på fjället från mitt hemliga agentuppdrag i söder. Det blev en kväll med webb-redigering, halv åtta hos mig varvad med en tallrik geggamat bestående av spagetti med korv- och svampröra i en flytande sörja av tomatsås. Den slank ner tillsammans med en alkoholfri öl. Det såg visserligen inte mycket ut för världen som geggamat normalt inte gör, men smakade riktigt bra, precis som geggamat nästan alltid gör. Just nu mörknar det snabbt på utsidan av huset. Den utsida som är alldeles för kall för årstiden och erbjuder ett vitt lager av frost om mornarna. Snart är den varm, hoppas jag.
För länge, länge sedan hade de som var rika och välbärgade fantastiska sängar med sänghimlar, som vi längre inte ens längre kan begripa eller förstå oss på. Dessa sänghimlar kunde med enkla handgrepp släppas ner och dölja det som kanske försiggick bakom den förlåt som dolde det som kanske döljas bör. Kanske handlade det om att hon spöade upp honom bakom förlåten av täta tyger. Kanske för att han gjort något han inte borde ha gjort. Hur som helst kan de som studerar detta, inse att detta verkligen fungerade. Efter han fått nog med stryk blev hon glad igen och han kände sig öm. Öm och lättad. Detta märkliga beteende som våra anrika förfäder ägnade sig åt, fick han att agera när hon blev arg. Han bad om att få komma bakom förlåten. Han sa: ”Jag vill be om förlåt”.
Tänka sig att vi, trots att sänghimlarna av gigantiska mått sedan länge är passé, fortfarande använder ordet förlåt. I alla fall från tid till annan. Med växlande framgång numera. Det är nästan som om världen inte längre tar ordet på allvar. Det är inte som förr i alla fall, även om det kanske var enklare förr. Att be om att få lite smisk bakom förlåten och på så sätt blev befriad från alla skulder, verkar alldeles för enkelt i nutid mått.
Vi säger ofta att det är extremt stort att alltid kunna förlåta, men det är egentligen bara förnamnet på hela den process, som kan omvända något som gått åt skogen till något helt magiskt och fantastiskt.
Det första steget är att denna någon som gjort något fel väljer att utan påtryckningar att erkänna det. Som med allt är alltid första steget att se sig själv i vitögat och erkänna sitt misstag innan man ser andra i vitögat med samma budskap. När båda parter kan förstå misstaget och dess konsekvenser så är det dags för historiens vingslag att tala. Det är då ordet Förlåt dyker upp. Man ber om förlåt(else). Det gör man när man är redo att lägga sig i dina armar och be dig på sina bara knän om förlåtelse.
När din blick studerat, ditt huvud nickat storsint och du drömt om att klippa av det ena lillfingret eller något annat väsentligt, är du helt förberedd för det stora. Det är då du nickar när du tar beslutet att du kan ge förlåtelsen, även om du vet att det kommer att göra ont. Oavsett om det är lillfingret eller något annat. Det är bara du som kan ge förlåten. Den går inte att ta eftersom den bara handlar om dig och din storsinthet mot människor omkring dig som betett sig illa.
Har ni väl klarat av det som hände bakom förlåten så är ni också beredd att gå vidare i livet. Det är först då ni kan försonas. Det är först då den som gjort något dumt kan fortsätta växa som människa och kanske levla upp ett litet steg. Kanske leder det till ett löfte om bättring? Eller kanske bara till en tanke om att förändras en smula. Alla förändringar i en miljö av förlåt och försoning leder långsiktigt mot en ny nivå av livet där ansvar går före mycket. Även om utvecklingen är långsam.
Det är bara stora människor som kan lämna det som var i historien, ge sin förlåtelse till sin nästa och se framåt utan att kunna se den minsta krusning av bekymmer på den spegelblanka ytan av det framtida livet. Så stora människor är sällsynta om de ens finns längre. Det är många som ger sin förlåtelse utan att någonsin förlåta och lägga det som hänt bakom sig. Det är då framtiden ser ut som ett hav i orkan som seglas av människor i en låtsas konflikt i giftgrönt.
Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar