Gomorronkram!

Klockan visar nio och trettio när jag vaknar för sjätte gången denna nattliga och morgontunga sovperiod. Det är verkligen dags att stiga upp säger jag plötsligt högt för mig själv, samtidigt som jag känner att min kropp vill något helt annat. Kroppen signalerar smärta från den vänstra handleden där min gula skruvdragare valde att skruva på handen istället för skruven för någon vecka sedan. Det var faktiskt inte alls skruvdragarens fel utan givetvis mitt eget. Axlarna ömmar som vanligt och ryggen insida skriker av smärta när jag försöker flytta min kropp. Jag hade kanske blivit överkörd av något som jag inte insett var något som kunde köra över folk eller så var det bara så att min kropp kändes så mycket äldre än mitt huvud. Trots uppförsbacken av smärtor valde jag att resa mig upp och med en vacklande gång ta mig till kaffebryggaren och göra det som behövdes för att den skulle hoppa igång med att göra det som den gjorde som allra, allra bäst, ett starkt och svart kaffe med viss värme.

Det allra viktigaste på finns på morgonkvisten är givetvis den sköna och alltid efterlängtade morronkramen. Genom åren har det funnits perioder när morronkramen som regel lyste med sin frånvaro och bara dykt upp sporadiskt och ibland oväntat. Det har också funnits perioder i livet när den så efterlängtade morron­kramen hade kommit både via de digitala kanalerna och i den högst fysiska verkliga verklighets­kanalen. Jag kan bara konstatera att dagarna jag lever blir bättre i proportion till antalet morronkramar som jag får.

Det finns bara en enda sak som gör dagarna ändå så mycket bättre än vad de blir när jag känner alla de kramar som anländer under den arla dagen. Det är möjligheten att ge. Det är vetenskapligt bevisat att alla vi som människor blir glada över att få men oerhört lyckliga över att få möjligheten att ge. Denna syntes gäller givetvis morronkramen också. Tänk så enkelt det är att göra av halvgrå dag till en dag med strålande sol under en himmel av det himmelskt blåaste blå. Det är bara att överraska din omgivning med att ge dem en morronkram. En i den högst fysiska verkliga verkligheten. En via de digitala kanalerna. En via en handskriven lapp som du lagt på frukostbordet när du smugit ut medan de andra sov sin skönaste morgonsömn.

Det fina med kramar är att de sällan eller aldrig kostar något. De tar inte heller slut utan blir snarare bara fler och fler ju mer du delar ut av dem. Du som ger, känner verkligen att du på ett enkelt men ändå träffsäkert sätt, gett något som kom inifrån dig själv och de som får ler och känner sig sedda. Nästan alla ler i alla fall. Det finns ju vissa som är anhängare av de militanta Anti-Krams-Gerillan – AKG. Lyckligtvis är de få. Har du någon från den fraktionen av människor i din umgängeskrets vet du det redan helt säkert. Det får i alla fall inte hindra dig till att dela ut dina morronkramar till dem du vet både vill ha kramarna och som har vettet att uppskatta dem.

I morgon när du vaknar är det bäst att du har klart för dig vem eller vilka som du vill ska bli glada och känna sig sedda genom att du ger dina morronkramar till dem, samtidigt som det kommer att göra dina egen dag till den bästa dagen av dem alla. Tveka inte när du vaknar imorgon. Dela ut dina kramar med din mest tveklösa bestämdhet, så att de som får dem också förstår hur viktiga de små kramarna är. De små kramarna som kommer på morgonen och är fyllda med nattens ackumulerade kärlek. Gomorronkram!  

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.