När laget blir viktigare än jaget.

För andra gången av mitt liv var jag i Lettland. I Riga. Efter en underlig men ändå rätt härlig middag kunde jag låta ögonen slutas och slappna av i mitt hotellrum med tankarna fyllda av marscherande kollegor med svarta jackor som i grupper om sjuttio promenerade på ett marscherande sätt genom staden, till både förvåning och glädje för lokalbefolkningen. Förrätt på den ena restaurangen, varmrätt på medeltida sätt i en tidstypisk källare följt av en vita dukar efterrätt på Biblioteket. Ja egentligen kanske  inte på biblioteket utan i en restaurang med det namnet som kanske huserade i ett bibliotek från förr. Efter nattens relativt sköna sömn vaknade jag till en morgon med hotellfrukost, mängder av svart kaffe och en heldags konferens på Riga Arena. Det skulle bli en bra dag. Ännu en bra dag i mitt liv. Av någon anledning verkade de bra dagarna drabba mig allt oftare. Något jag var ödmjukt tacksam för.

Tänk dig en konferens för tvåtusen trehundra personer. Just det. Det kan du inte. Det är ju helt otänkbart att ens tänka tanken. Men just nu i skrivande stund sitter jag och väntar, med lite spänning om jag får lov att motvilligt erkänna det, på att en konferens för två tusen trehundra personer ska starta. Jag förstår ju av enkelt sunt bondförnuft att en sådan konferens aldrig kan ge tillbaka mer än en bråkdel av vad den kostar att genomföra. Det är ju helt självklart. Eller är det inte det?

Ödmjukhet och respekt är känslor som far igenom min kropp när jag ser alla dessa mängder av kollegor som kommer från en mängd olika hotell i olika bussar till samma arena som jag sitter och väntar på att allt ska starta. Logistiken är bara den en obegriplig procedur som säkert och som vanligt kan förenklas till en enklaste enkelheten när den bryts ner i sin atomära delar. Känslan blir inte mindre kraftfull av att temat för konferensen är ”Team work”. Lagarbete. Kan någon få alla dessa människor att jobba som ett lag? Jag förstår att någon är helt övertygad om att det är möjligt och att det inte är första gången i världshistorien som detta skett. Men ändå. Det är en stor skillnad att verkligen jobba ihop som ett lag där alla spelare i alla lägen ställer upp för sina medspelare och att ”bara” jobba inom samma företag inom samma division inom samma affärsområde och inom samma sektion. Att vara ett individuellt dökött som i och för sig är lönsam men inte bidra desto mer för att göra mina medspelare bättre. Tänk om alla verkligen skulle inse att laget alltid är viktigare än jaget om man ska lyckas på riktigt. Vad skulle hända då?

Jag tror det behövs helt andra organisationsformer och helt andra sätt att jobba tillsammans om laget ska kunna överglänsa alla jagen. Det första alla stora organisationer måste inse att det faktiskt aldrig är den största ledaren som är den viktigaste anledningen till att det skapas resultat. Självklart är det så att om den största ledaren, som har nästan oinskränkt makt gör fel saker, kommer laget att misslyckas och också kanske upplösas. Men ledaren och staben av underledare är bara en grund till den serviceorganisation som behövs för att få laget att offra sig för varandra. Laget behöver bli mer autonom och självstyrande där laget och lagets delar tar ansvar för sina beslut och sitt resultat. Laget blir viktigare än jaget när jaget får bestämma och ta fullt ansvar tillsammans i hela laget.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.