Dödshalvan.

Direkt när jag öppnar mina ögon just denna morgon vet jag att det är fredag. Av någon konstig anledning känner jag lite skuld och kanske skäms jag också lite grann över att jag just denna morgon inte orkade ta mig upp ur sängen för vidarebefordran till Gymmet. Jag hade ju tänkt genomföra lite läkande träning av de punkter på min kropp som ömmar efter de senaste dagarnas aktiviteter. Det brukar ju hjälpa. Väl nere vid kaffebryggaren ser jag hur den svarta, väldoftande drycken redan håller på att droppa ner i glaskannan som samlar upp den värdefulla vätskan. Snart så. Förväntan är stor. Större än vad jag själv kan förstå ibland. När de första dropparna ringlar sig in i mig känner jag hur både skulden och skammen pyser ut och lämnar mig ifred. Ny dag och nya tag.

Det är ju alltid roligt att fylla år. Självklart handlar det inte om att fylla år och att bli äldre utan om att bli uppmärksammad. Att få ha en alldeles helt egen dag som kanske börjar med att den närmsta familjen väcker en med lite sång i en mängd olika, men hjärtliga, tonarter på en och samma gång. En dag som fortsätter med en färdig frukost av den mer lyxiga typen. En dag när arbetskamraterna riktar extra mycket uppmärksamhet mot födelsedagsbarnet. En dag när gratulationerna haglar på det digitalt sociala nätverket och när inboxen fylls av uppmärksammande mejl av den mer trevliga sorten. Kanske också en dag när snigelposten bär med sig fysiska brev med lika uppmärksammande innehåll som alla de människor som tar sig tiden att ringa upp och låta telefonlinjerna gå heta fyllda med varma, sköna ord till den som står i centrum. Eller känslan av plingelinget på dörren antingen innebär ett besök av kära vänner eller ett blommogram från någon som tycker om en på distans. Det är ju alltid roligt att fylla år.

Att fylla år innebär också att man blir äldre. När man blir tillräckligt gammal inser man med all tydlighet i världen, att man är ytterligare ett år närmare det oundvikliga ödet som vi alla fick till skänks redan när vi föddes. Det var vår första och kanske också vår viktigaste födelsedagspresent. När man är ung är tiden bekymmerslöst oändlig. Det är nästan som om det verkar så att man själv har all tid i världen. Att välja att skjuta upp saker till sen, är en vardaglig självklarhet och inte någonting som kan ses som en riskabel och luxuös utsvävning. När insikten smyger sig på att tiden är en bristvara och något vi kanske borde kunna använda som valuta, blir varje uppskjuten aktivitet en riskabel, luxuös utsvävning, som noggrant behöver utvärderas och vägas på en egen liten guldvåg.

Att fylla år så att årtalsräknaren lämnar fyrtionio för att landa på femtio jämnt, innebär att man också träder in i dödshalvan. Den som har sin bemärkelsedag klagar dock inte utan tänker på de vänner som redan mötte döden under livshalvan av deras liv. Alternativet till att träda in i dödshalvan känns inte inspirerande i tanken. Födelsedagsbarnet ler och tar sina första stapplande steg in i dödshalvan av livet väl medveten om att timglaset konstant förlorar sand. Lika väl medveten om effekten när tiden runnit ut. Trots det får man fortfarande ett tillfälle om året, när man åter får vara barn och bli uppmärksammad lite extra, bara för att det är sin alldeles egen lilla dag.

Det är bara att le och följa sina jämnåriga in till dödshalvan av livet. Le och bara leva det liv som man verkligen vill göra. Le och fortfarande att fokusera på det som man själv kan påverka och därigenom göra något lite bättre. Allt för att fortfarande, trots insikten om dödshalvan, kunna känna sig glad och lycklig så man kan njuta av det som sker i nuet, medan andra krafter oförtrutet arbetar med att tömma timglaset. 

Välkommen till dödshalvan, femtioåringen! Le bara le. Grattis! Det är ju din dag idag.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.