Tysta ner de oliktänkande!

Ledig igen, trots att vi skriver måndag idag. Det känns lite ovant. Först halvledig på torsdag, följt av en helledig fredag. Det kanske är så att de lediga dagarna kommer i klump varje gång när det är påsk? Idag ligger den långe och sover. Han har tydligen också en ledig dag idag. Den första under påsken, så den är han helt klart värd. Dessutom är huset fylld av gäster som skänker glädje. Det är den långes föräldrar och hans lillasyster med blonda långa håret. Igår var en annan dag. Då var jag och den långes familj på skotertur. Det blev sjutton mil och många timmar på skotern. Det bästa var ändå när den långhåriga, blonda lillasystern kluckade av iver och spänning när vi rejsade genom skogen med korta snabba ställ i kurvorna. Idag sitter jag och konstaterar detta i ett sovande hus och dricker det förhatliga, men svarta, snabbkaffet. Jag vet att det är mitt val att inte starta kaffemalningsmaskinen. Ibland behöver gästerna få sova lite.

Har du någonsin reflekterat över hur enkelt det är att bara prata på? Hur du ser orden flöda ut ur din mun i en aldrig sinande källa? Jag vet att alla människor inte pratar lika mycket, men alla människor har lika mycket att berätta. Då menar jag inte att alla ständigt behöver förse världen med ljud som i de flesta fall saknar egentlig mening. Jag tillhör själv släktet Homopratius allt som ofta. Men när det gäller behovet att kommunicera på riktigt har även Homohållakäftus precis lika stort behov som Homopratius även om det sistnämnda släktet inte riktigt själva kan tro det.

Att prata om det som är riktigt viktigt i livet är svårt, men att prata omkring ämnet eller kasta ut en mängd med ledtrådar, så att detektiven mitt emot får börja nysta för att försöka förstå vad du egentligen pratar om, är ganska harmlöst och enkelt. Men ska vi människor välja att kommunicera med varandra på riktigt om sådant som är viktigt på riktigt måste en mängd kriterier vara uppfyllda. Från alla parter som deltar.

Det första jag måste göra när jag vill berätta eller kommunicera om något är att själv förstår varför jag vill det. Vilket är mitt syfte? Förstår jag det så förstår jag också hur jag ska leverera orden i det renaste formatet som är möjligt.

Det andra handlar om att vara rak och öppen. Att rättfram kunna formulera dina ord och låta dem ljuda i rummet. Ord som öppet berättar om det du vet, känner, tänker eller behöver. Redan här brukar kommunikationen mellan de flesta människor haverera. Här pratar man om sådant som redan är officiellt, känt mellan de som kommunicerar eller gärna om någon annan, så man slipper lämna ut sig. Det är lättare att prata om sådant jag vet än sådant jag tänker eller känner för de allra flesta. Vi människor är rädda för vad som skulle hända om vi berättade öppet. Och det med all rätt.

Det tredje steget i kommunikationsprocessen handlar inte om vad du som berättar gör, utan vad mottagaren av den berättelsen gör. Här är nyckelordet respekt. Mottagaren behöver behandla dig med vänlighet och visa hänsyn till dina tankar, känslor och synpunkter. Mottagaren behöver inte tycka lika, men det är viktigt att inte attackera och trycka ner någon som inte tycker lika. Världen är full av olikheter som behöver bejakas. Vi behöver oliktänkande människor. Hur skulle vi annars få nya insikter? Vi skulle bli inskränkta istället för upplysta.

Det sista steget är att göra om allt men tvärtom. Nu är det lyssnarens tur att bli berättare. En berättare som vet om sitt syfte, som är beredd att vara rättfram och visa vad hen vet, tänker, känner eller behöver till en mottagare som i sin tur visar respekt och står beredd att borga för en dubbelriktad kommunikation, när berättaren blir mottagare och mottagaren blir berättare.

Jag vet att jag inte heller är världsmästare på detta och kommer troligtvis aldrig att bli det heller. Men jag lovar att alltid försöka berätta det jag vet, tänker, känner eller behöver i ett gott syfte, så länge du inte kväver mig och tystar mig helt.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.