Agent 129 på hemligt uppdrag.

Söndag. Nu är allt olika. Jag sitter ensam i stugan i Uppland och inväntar vardagen då jag ska påbörja ett nytt uppdrag i en ny bransch där jag aldrig har arbetat men med uppgifter som är snarlika uppgifter jag haft tidigare. Jag hör hur kaffet puttrar i min bryggare och känner också hur kaffets aromer är som Jonny-sökande missiler som utan pardon träffar mig med sin fulla kraft. Det är lunchkaffet vi pratar om nu, så vi alla förstår att det inte är riktigt samma sak eller samma prio som morgonkaffet som bara är ett måste. Mitt i denna mening reser jag mig upp och tar de få stegen till köket för att fylla min termomugg med den svarta drycken som jag tar med mig bort till bästfåtöljen så jag kan fortsätta att skriva det jag ännu inte har en aning om vad jag kommer att skriva, den kommande tiominutersperioden.

Ibland när jag åkt ut på uppdrag långt hemifrån har jag känt mig som en agent som antagit ett hemligt uppdrag från en okänd uppdragsgivare som levererats via någon självförstörande manick. Precis som på film. För att inte någon ska kunna upptäcka mitt verkliga uppdrag har jag ett officiellt uppdrag som är att vara undercover och arbeta som en oskyldig inhyrd konsult inom det tekniska ingenjörsområdet. På ytan verkar allt solitt och enkelt, men bara jag som hemlig agent vet mitt verkliga uppdrag.

Jag förstår att det bara är min egen fantasimaskin som skapar denna pseudo tillvaro, men oavsett det så hjälper det mig att acklimatisera mig rätt enkelt i min nya tillvaro som jag också kan acceptera på ett enklare sätt. Samtidigt som jag förstår att fantasimaskinen spelar en stor roll är jag också övertygad om att alla val jag och andra gör i livet är steg i ett större skeende som få eller inga av oss kan se den totala spelplanen för. Vi är som autonoma små pusselbitar som långsamt tar oss fram i livet för att skapa eller förändra en större helhet, som är långt mycket viktigare än oss som individer.

Ibland är jag villrådig när besluten ska tas, det medger jag gärna. Men det händer minst lika ofta att de beslut jag fattar, saknar alternativ när de en gång ska fattas. Det är då besluten är så självklara att ta även om jag som människa inte riktigt intellektuellt kan förstå eller förklara varför, utan litar till fullo på min magkänsla utan att känna oro alls. Det är en skön känsla att bära med sig inför nästa beslut som också den måste tas där framme någonstans.

Självklart har jag goda svar på varför jag tar på mig ett uppdrag under så lång tid, som är så långt bort hemifrån, men sanningen är att jag inte riktigt själv förstår varför det just nu var viktigt att gå in med hull och hår i detta spännande uppdrag i Uppland. Jag är här och är beredd att kavla upp skjortärmarna och jobba med allt det nya i det gamla och hur det än är känns det viktigt att göra just det här och just nu.

Jag är övertygad om att framtiden som vanligt kommer att ge mig de svar som jag just nu saknar. Fram till dess får jag fantisera vidare och tro, känna och tycka att jag verkligen är Agent 129 på hemligt uppdrag.  


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.