Jag kommer att misslyckas.

Klockan är sex noll noll när jag känner hur mina trötta ögon öppnar sig. Jag har redan under några minuter lyssnat på vågorna som oförtröttligt rullar in från havet. Ljudet smiter försiktigt men skyndsamt in genom den öppna franska balkongen. En ny dag har startat och jag har redan sovit bort de första sex timmarna. Det kanske var lika det, med tanke på hur trött jag var i går kväll efter en dag med mat, sand, pool och spa. Jag är helt enkelt inte riktigt fulltränad på att vara så aktiv i denna aktivitetsdimension. Jag känner hur magen kurrar och förväntar sig en skön frukoststund men jag vet också samtidigt att det är två timmar bort till den. Det betyder att hotellrummets enkla lilla vattenkokare åter ska få tjäna mig genom att värma vattnet som jag dränker det supertorra pulvret som kallas snabbkaffe, bara för att få sippa på någon typ av kaffe även en morgon som denna. En morgon när vågorna rullar in.

Ibland önskar jag verkligen att jag visste vad som skulle hända mig om en minut, om en timme eller om en dag. Jag önskar att jag verkligen kunde se in i min egen framtid så jag kunde förstå vart det jag väljer idag kommer att ta mig imorgon. Tänk dig själv att redan nu idag, kunna se din egen död. Du skulle kunna se om du dog genom att snällt somna in eller om du hade en bråd och kanske ond död att se fram emot.

Då skulle du också kunna se idag om den du älskar skulle svika dig längre fram i livet och aldrig behöva fundera över det eller känna någon oro alls. Oro känner i alla fall jag när jag inte vet hur det förhåller sig. När jag inte vet så börjar omedelbart min fantasimaskin, som jag är försedd med, att skapa de alternativa scenarierna som jag tycker verkar rimliga och trovärdiga. Tyvärr har jag insett att de fantasifyllda tankarna om framtiden, i de allra flesta fall, men med något undantag, alltid blir mörkare, ondare och ledsnare än det visar sig när verkligenheten kommer ikapp. Om jag skulle veta hur det blev där framme i framtiden skulle jag aldrig behöva oroa mig för något.

Givetvis förutsätter vetskapen om den annalkande framtiden att jag inte kan ändra på något som påverkar framtiden. Skulle jag kunna det skulle jag ju inte veta hur det skulle bli och då skulle vetskapen om det som kommer att hända inte vara ett dugg bättre än mina egna ihop fantiserade alternativ. Det jag skulle se är det som också skulle bli. Oavsett vad jag än gjorde. Jag skulle bara få acceptera det helt enkelt.

Skulle jag veta allt, skulle mitt liv inte längre vara ett dugg spännande. Det skulle vara som att ha fått se en film långt innan den stora premiären. Jag skulle inte längre bli överraskad av något eller inte ens vara nyfiken på något. Jag skulle alltid veta vilket resultatet skulle bli innan jag ens försökt bemästra något jag tyckte vara svårt. Jag skulle veta om mitt misstag i förväg, när jag gjorde något som senare i backspegeln visade vara ett misstag. Likaså skulle jag veta när jag skulle träffa rätt. Och lyckas.

Även om det skulle kännas bra att veta om allt som kommer att hända imorgon, så tror jag att jag bara då skulle koncentrera mig på det dåliga som kommer att hända. Även i de fall där det dåliga bara är en liten pluttedel i jämförelse med allt det goda. Jag tror inte jag längre skulle kunna skratta åt något. Eller verkligen försöka eftersom jag aldrig skulle behöva chansa och ta risker.

Jag måste tyvärr tacka nej om jag fick möjligheten att veta allt som kommer att hända. Jag väljer att leva utan att veta. Jag vill vara nyfiken. Jag vill bli överraskad. Jag vill chansa. Jag vill ta risker och lägga allt på ett kort. Jag vill försöka med hela min kraft att skapa något som blir bra. Kanske bäst. Jag accepterar att jag kommer att misslyckas, men jag slutar aldrig att försöka.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.