Olikheterna ska stenas!

Ljuset tränger in i rummet utan att jag för den skull verkligen förstår att det redan är morgon. Långsamt inser min samtidigt både trötta och utvilade hjärna att det är dags att stiga upp till denna nya dag, eftersom det verkligen är morgonen som kommit på sitt dagliga besök. Denna dag i pompa och ståt med extra mycket ljus eftersom solen lyser mot oss från den blå himmelen. Jag smyger upp för att inte väcka någon annan. Tar mig en våning ner och sätter mig i den sköna skinnsoffan i det öppna rummet med den vedeldade kaminen på den ena sidan och de stora fönstren på den andra. Jag konstaterar att det är fint i Råckeröd när solen lyser. I väntan på dagens första kopp kaffe går hjärnan lite trögare än vanligt, när jag konstaterar att idag ska det bli en dag i Göteborg med både padda och Lisas berg….

Människor är olika. Det är en förutsättning för själva livet och egentligen bara det självklara. De flesta av mina vänner och bekanta som jag umgås med skulle bara nicka bejakande om jag gjorde ett sådant påstående under en middag i syfte att få igång en diskussion om olikheter. Jag skulle med all säkerhet inte ens nå mitt syfte med ett sådant självklart påstående. Samtidigt vet alla att det minsann finns gränser för hur mycket olikheter var och en kan klara av. I alla fall just under den middagen.

Vi kan väl alla träna oss i att inse att det finns olikheter vi inte kan tycka är helt självklara. Det finns alltid någon olikhet som är så långt borta från de normala olikheter som vi tycker att vi är så fantastiskt duktiga på att klara av att acceptera. Även om vi aldrig kanske lagt ner allt det som behövs för att verkligen förstå vare sig djupet eller vidden av det olika som nog är helt nödvändigt. Det vi inte förstår kommer vi alltid att betrakta som avvikande och därmed också alltid vara lite rädda för det. Det är alltid det främmande som skrämmer oss mest.

Om vi tränar lite till kanske vi också kan lära oss att det sällan eller aldrig är olikheterna är det som vi behöver vara rädda för. Det är inte olikheterna som kommer att vara det som slår det första slaget eller står för de största elakheterna på jorden. Den dagen när vi lärt oss att förstå olikheterna kommer dessa fortfarande att vara olikheter, men inte alls lika främmande eller skrämmande. De kommer bara att vara bekant olika. Accepterat olika.

Själv är jag nog mer rädd för likheternas krafter än för olikheternas främmande värld. I en värld där likheterna bestämmer vad som är rätt och vad som är fel kommer det alltid att vara, så att det är olikheterna som kommer att få ta emot det första slaget, kanske utan att ens själva förstå orsaken. Det är alltid likheterna som kommer att få gå på den röda mattan och köra i gräddfilen, medan olikheterna kommer att få gå i uppförsbacke på en ojämn grusväg förhoppningsvis utan att likheterna står längs med och kastar stenar för att göra världen till en svårare plats för det som är olika.

Jag kan bara hoppas att vi i vår del av världen har kommit så långt så vi alla i alla fall inser att människor är och ska vara olika eftersom det är en förutsättning för mänsklighetens överlevnad. Jag hoppas att många av oss människor i vår del av världen har tagit sig lite tid att försöka förstå olikheterna mer, även om det alltid kommer att finnas olikheter som vi ännu inte har insett att de existerar. Jag hoppas verkligen att vi i vår del av världen låter olikheterna vandra bredvid likheterna på samma röda matta eller promenera omkring i samma gräddfil. 

Jag kan bara hoppas.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.