Hämden är ljuv!

Idag är det en solig måndag. Det är den första måndagen på semestern och det känns alltid speciellt. Nästan som om jag var lite överbusig och bara stannade hemma från jobbet bara så där. Det känns nästan som om telefonen kommer att ringa vilken sekund som helst där någon frågar varför jag inte finns på plats i mitt kontor. Ändå vet jag att det verkligen är ledigt idag och alla de kommande fem veckorna. Morgonen firades med helt vanlig frukostblandning av jordgubbar, mynta och ingefära som jag mixat ner tillsammans med några skedar kvarg som jag sedan toppade med keso och havregryn. Enkelt, nyttigt, vackert och förbannat gott. Vad kan jag mer kräva av en frukost på min första semesterdag?

Ibland blir jag överraskad av alla de starka känslor som bara poppar upp inom mig på ett sätt där det känns att de inte längre vill stanna på insidan utan gärna skulle vilja flytta ut i världen. Det är nästintill jämförbart med en poppande gryta med popcorn, där de poppande popcornen sakta, vänligt och kraftfullt bestämt lyfter av locket när utrymmet i grytan längre inte är nog. Jag har egentligen alltid vetat att det är så jag fungerar, men blir ändå överraskad. Kanske mer överraskad för att jag känner mig överraskad än för det faktum som är.

När känslorna poppar som mest inne i mig blir jag alldeles vimsig i huvudet och känner mig som om jag befinner mig i en overklig realitet. Det är som om alla människor runt om mig bara är en film som spelas upp som en lämplig bakgrund för att jag ska förnimma att det finns en värld utanför min känslofyllda egen-värld i gränslandet till fantasiernas tassemarker.

Även om jag vet att det finns en verklig värld utanför, som pockar på min uppmärksamhet så varken kan eller vill jag inte släppa min djupgående resa till min egen-värld, för att kunna utforska känslornas egendomliga rörelser när det som får dem att röra på sig, närmar sig. Att få se hur känslorna reagerar på den intima närhet som uppstår, när det närmar sig mitt innersta inre, är en fascinerande syn. Som en egendomlig teater som spelas upp framför mina ögon.

Det är som om någon fortlöpande pumpade in beroendeframkallande kemiska produkter i min kropp, via någon ven som någon spanat in och lagt beslag på. Jag ser tydligt hur mitt eget beteendemönster förändrats under de senaste trettioen dagarna. Min engagemangskompass har svängt helt från en riktning till en annan,  som om någon med en oemotståndlig magnetisk attraktionskraft riktat hela sin energi mot mig, i syfte att ta mig i sitt våld. Jag känner mig besatt. Allt är nog inte helt normalt i alla fall. Vad jag än är utsatt för så verkar jag inte kunna försvara mig. Eller så vill jag inte ens försvara mig mot någon.

Trots att jag med stor sannolikhet inte ens vill försvara mig utan bara lägga mig ner och lyfta den vita flaggan, reagerar jag med att snabbt förflytta mig i en linje som oundvikligen leder mot ett totalt frontalangrepp. En attackerande strategi som under mina klara stunder formats i mitt sinne har satts i rörelse och går inte längre att stoppa. Jag förstår att det är alldeles försent att be om ursäkt eller kunna välja en alternativ och mycket mer defensiv strategi. Det är bara att ladda upp de känslomässiga batterierna och låta de överfyllda missilerna, passionerat träffa någon som försöker kontrollera mig på ett fullständigt sätt och ta mig i sitt våld. Tand för tand. Öga för öga. Hämnden är ljuv.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.