Ett jävla svin.

Efter en lugn natt utan några som helst överraskande störningar vaknade jag när klockan förkunnade att det vad dags. Det var alldeles för tidigt men det var samtidigt viktigt att jag steg upp och gjorde mig klar att åka milen in till kontoret i norrut. Efter att kaffet börjat puttra ut från bryggarens filter ner i den genomskinliga kannan som plikttroget tog emot den övermäktigt goda morgondrycken började jag med nästa moment i frukost-fixar-aktiviteten. Jag skalade en banan, hackade upp en matsked färsk ingefära och blandade det i en skål bara för att ta den kraftfulla mixerstaven och mixa ner blandningen till en ljusgul smet med prickar av den ingefärifianska roten. Jag åt med stor aptit eftersom det var gott samtidigt som jag var hungrig som alltid.  Kaffet fick hänga med till bilen i min termos mugg av ypperlig kvalitet.

Kärleken har mängder av tentakler som nästlar sig in i den som du känner kärlek till. Det är de tentaklerna som skapar alla de mängder av kopplingar du och din kärlek behöver för att vara trygga och känna tillit och förtroende för varandra. Utan alla de skulle kärleken inte bli det bindemedel som behövs för att orka ta sig igenom tider när inte solen lyser gult från en koboltblå himmel. Det är tentaklerna som håller ihop kärleken när det stormar och regnet flödar ner och svämmar över och förstör. Eller när hela jorden skakar under fötterna som en jordbävning från helvetet. Kärleken är ett bindemedel som står emot mycket.

Det händer för många att kärleken som varit så levande då sipprat ut och skapat ihåliga tomrum som långsamt gröper ur människorna från insidan. Känslan av meningslöshet sprider sig som ett gift och tar till slut över allt och allting. Även då kan alla de gamla tentaklerna som kärleken en gång skapade hålla ihop människor som inte längre lever under kärlekens röda fana. Människor som står på sidan om pekar ofta fingrar på det gråa paret med stora ekande hålrum på insidan som fortfarande strävar vidare sida vid sida ihopsnörade av kärlekens tentakler som består längre än kärleken själv.

Ibland förstår människorna som står på sidan om inte alls hur han kan härda ut att bli hånad, sviken och lurad av hon som bundits ihop med av kärlekens superklister till han, en gång för länge sen. De förstår heller inte varför hon kan härda ut att bli slagen gul och blå utan att någon gång slå tillbaka. Eller bara gå sin väg.  Som vanligt är svaret lika enkelt som hemskt.

Skulle det varit din bästa vän som hånar dig hårt, skulle du gå din väg och aldrig återvända mer.

Skulle det vara din bästa vän som sviker dig grymt, skulle du gå din väg och aldrig komma tillbaka.

Skulle det vara din bästa vän som lurar dig i själen, skulle du gå din väg och aldrig se dig om.

Men är det den som bundit fast dig med kärlekens trådar som hånar dig hårt, skulle du vara kvar.

Men är det den som snärjt dig med mängder av kärlekstentakler som sviker dig grymt, skulle du gråta floder av tårar, men sitta lugnt i båten.

Men är det den som limmat fast dig med kärlekens superlim som lurar dig i själen, skulle du ha svårt att andas eller möta någons blick, men du skulle stå kvar.

Även om den du engång förälskat dig i skulle slå dig så hans nävar blödde och fläkte upp ditt skinn, bröt dina ben, skulle du ha ont och skämmas som om det var du som gjort fel, trots att alla förstår att det är du som är offret. Du skulle förneka och ända stanna kvar.

Du kan inte vara vän med någon som gör dig illa eller som du inte tycker om men det går helt utmärkt att vara fastsnärjd till någon du tycker är ett jävla svin. Oavsett om förälskelsen flödar och kärleken lever kvar eller om det bara är tentaklerna som håller dig där, så stannar du kvar. Längre än du tror. Mycket längre.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.