En dag i taget.

Hösten har kommit. I alla fall så har mitt huvud bestämt att det är höst. Det är ju ändå den sista veckan i september och då, enligt alla tidigare beräkningar som jag gjort, är det bara så att det är höst. Träden skiner inte av grönska längre men löven är kvar och är fortfarande mer gröna än gula på de björkar jag kan skymta genom fönstret från  mitt rum. Men i alla fall. De skiner inte i den grönaste sommarprakten längre. Kaffet i min blåa termomugg märkt med ÅFs svarta logga har hunnit med att bli ljummet men smakar fantastiskt gott ändå. Starkt. Svart. Kaffe. När jag lutar huvudet bakåt och stänger ögonen kan jag njuta av att jag ska få hämta min längsta men samtidigt yngsta son från Arlanda. Hur det än är så är min son min son och bara det värmer gott innerst inne.

Ibland kan jag sitta för mig själv och fundera på vad jag vill ha ut av mitt liv och hur jag ska hamna i en position där jag i alla fall har chansen att livet på något vis blir det jag kanske vill ha ut av mitt liv. Ja, jag skriver kanske eftersom det känns näst intill orimligt svårt att veta vad jag vill ha ut av livet. Det är på något sätt inte något jag kan bestämma och sen bara hålla fast vid till tidens ände. Min känsla är inte att det är någon annan som bestämmer det heller. Att veta vad jag vill ha ut av livet är något jag egentligen inte ens kan sätta fingret på. Jag tror ärligt talat inte att någon annan kan det heller. Den som tror sig veta vad hen vill har nog gravt förenklat viljan eller åtminstone sammanfattat viljan i obegripliga symboler av ord.

När jag skickar ut frågan till någon under ett halvdjupt samtal kan svaret vara:

”Att leva ett meningsfullt liv. Ett liv med kärlek. Ett liv fylld med saker jag behöver för att må bra. Meningslöshet och ensamhet är något jag är rädd för. I den ordningen...tror jag...Jag vill gärna ha ett syfte i livet. En mening.”

Även om orden inte är mina så känner jag igen mig i vartenda ett av dem. Gör inte du? Om du inte känner igen dig alls blir jag gravt förvånad. Visst finns det självklart människor som inte är likformiga på den punkten men de är förhållandevis få. Känner du inte igen dig måste du tillhöra det undantaget. Det finns inget fel i det heller. Olikhet skapar mångfald. Likhet skapar enfald. Integration är bara ett sätt att pressa in mångfalden genom enfaldighetens tunga obarmhärtiga kvarnar så att det bara återstår enfald när allt är integrerat.

Om du nu i alla fall har en känsla för vad du vill få ut av livet, även om det kanske är en känsla som du bara delar med dig själv långt innerst inne, vad gör du för att komma till den punkten där livet ger dig allt det du vill? Hur ser dina aktiviteter ut? Vilken är din tidplan?

Vilka människor i din omgivning kan hjälpa dig att nå dit? Oavsett om de hjälper dig på ett medvetet eller omedvetet sätt. Vilka människor drar nytta av att du lägger ner en stor kraft på att komma fram mot den punkt där du får det du vill? Vilka av dem förstår och vet om det? Vilka är omedvetande? Vilka människor i din sfär kan hindra dig för att nå fram enligt den väg du själv stakat ut? Oavsett om de hindrar dig på ett medvetet eller omedvetet sätt. Vilka människor far illa av att du vill vandra längs den stig du hittat för att ta dig fram?

Jag har egentligen ingen aning vad jag vill ha ut av livet. Jag vet heller inte vad jag ska göra eller när det ska ske. Jag vet inte vem som hjälper mig eller vem som hindrar mig. Jag har ingen aning om vem som far illa eller vem som drar nytta av att jag lever. För det är det enda jag vet är att jag lever idag och kanske imorgon. Jag lever vidare och tar en dag i sänder som jag försöker göra till den bästa dagen just idag. Ler jag? Skrattar jag? Slår hjärtat lugnt? Sover jag gott? Om jag kan checka in ett ja på alla de frågorna då har jag lyckats. Om inte så kommer det flera morgondagar. Kanske. Kanske inte.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.