Tid att välja väg.

På den sjätte våningen ovanför Hornsgatan en liten bit från Högalidskyrkan mitt på Södermalm i vår huvudstad vaknade jag mitt i natten badande i svett, utan att kunna förstå orsaken till detta. Utanför, sex våningar nedanför, hade söders bilrally redan brakat igång med sitt vinande oväsen. Ett oväsen som normalt bara stördes av tjutande sirener som beblandats med blinkande blåljus från något fortkörande akutfordon på väg att undsätta någon i nöd. Storstadspuls kallade infödingarna det. För min del kan det kallas hur mycket puls som helst men är bara det som det egentligen är. Oväsen. Ett rent jävla oväsen. Jag vet att jag om några månader och många nätter senare inte kommer att höra de nattliga ljuden mer. Man vänjer sig med allt. Även jag. Jag satte mig ner i fåtöljen med min termomugg fylld med kaffe av den mer starka sorten, innan jag slog på teven och lät tankarna virvla fritt i den interna vinden som alltid började blåsa runt inom mig.

Vägval. Det är inte alltid så lätt med just vägval. Det har ju hänt många gånger i livet att jag valt en väg som bara lett fram till en ogenomtränglig vägg. En mörk återvändsgränd. När jag var yngre fanns det som oftast mycket prestige, när jag valt något som senare visade sig vara fel. Eller fel och fel. Vägvalet jag hade gjort kanske inte lett mig närmare det mål jag hade satt upp, utan jag fick ta ner mössan, bocka lätt och samtidigt offentligt erkänna att jag valt fel. Att jag gjort fel. Tagit fel beslut. Det kändes verkligen som en megaförlust och något jag skämdes över. Då.

Nuförtiden hanterar min hjärna allt detta utan någon prestigeförlust alls. Jag accepterar oftast min situation och förbereder, planerar och genomför ett nytt vägvalsbeslut som rimligtvis skulle ta mig på en ny väg, förhoppningsvis i rätt riktning, utan att för den sakens skull byta målfokus. Jag har för länge sedan förstått hur enormt viktigt det är att våga ta beslut trots att allt är osäkert och att jag aldrig kan utkräva några som helst garantier för att det vägval jag gör är det rätta för att snabbast ta mig närmare målet. Om det skulle finnas någon som försökte garantera att det verkligen var det bästa så vet jag idag att det är en absolut lögn och inget annat. Kanske inte en medveten lögn och kanske en garanti som lämnats i god tro.

Jag har också sett människor omkring mig som gjort multipla vägval i tron att det på något sätt skulle kunna ge en större säkerhet eller trygghet i sin färd mot sitt eget mål. I min värld kan det aldrig vara rätt väg att gå. Jag är övertygad om att det är av yttersta vikt att välja den väg jag innerst inne tror är det rätta och sedan göra mitt yttersta för att försöka ta mig fram längs den vägen, fram tillsdess att det är uppenbart att det är en mörk återvändsgränd som möter mig eller till att jag är framme vid mitt mål och måste göra nya val. Jag ser inte det som en förlust, de gånger jag möts av den mörka återvändsgränden. Jag tar tålmodigt bara nya beslut. Tålamod är en viktig egenskap när jag vill fullfölja något. När jag var yngre hade jag inte den egenskapen med mig i bagaget. Men det har jag nu.

Under det senaste året har jag drabbats av många insikter och också hunnit med att göra många vägval. Något av vägvalen jag gjort ledde inte mig till det mål jag hade när jag gjorde dem, men kanske på något skumt sätt lett mig ut på andra vägar utan att för den skull behöva göra avkall på mitt mål, som driver mig framåt. Jag har drabbats av motgångar jag inte hade räknat med när jag tog beslut om något av de vägval jag beslutat om. Motgångar som ruskat om mig i grunden. Men jag har också drabbats av lycka som ett rent resultat och belöning för det mod jag visat när jag övervunnit mina egna rädslor. Jag är inte rädd för att göra vägval och kommer att fortsätta med att aktivt välja väg till den dagen jag mist det mest värdefulla som finns.

Tid att välja väg.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.