En Lapp går aldrig vilse.

Nu sitter jag på det stigande planet på väg söderut från ett åtta gradigt Kiruna. Himlen över Kiruna var moln-blandad men med blå bakgrund serverat tillsammans med en sol som oavbrutet försökte kasta sina varma gula strålar på allt och alla. För trettio enheter av den svenska valutan har jag lyckats få mig en kopp svart och acceptabelt varmt kaffe. Tyvärr saknas styrkan vilket gör mig lite ledsen, men inte värre än att jag helt enkelt kan ta den smällen. Kaffe är ju kaffe i alla fall. Klart man måste acceptera en viss försämring när man i lugn och ro sitter tio tusen meter över jordens yta och skriver ner sina spridda skurar av tankar som mest verkar vara lite virriga.

För många år sedan hade jag en kompis som från tid till annan sa ord som då och då fortfarande klingar i mitt huvud. ”En Lapp går aldrig vilse.” Än idag när orden passerar framkallar de ett stort leende eftersom de påkallar en god känsla i kroppen. Min vän är död men hans insiktsfulla ord lever vidare. Han var aldrig någon stor filosof eller djup tänkare på något sätt, även om han var intelligent utöver det vanliga. En ovanlig man med ett gott hjärta. En man att sakna.

Människor som bor i stora städer kan alltid välja att stå bakom andra människor eller i alla fall lite sådär vid sidan av. De inrättar sig ofta helt naturligt i det system som gäller när man lever med andra. Tillsammans skapar man helt naturligt också en föreställningsvärld hur det skulle vara att leva på andra platser. Det är lika naturligt att dessa storstadsmänniskor tror att vårt välstånd enbart handlar om det som sker i ett dunkelt eller upplyst kontor på en våning i ett höghus. Ett kontor som bara är ett av många i ett hus som bara är ett av många. En miljon storstadsbor kan ju inte ha fel. Det måste ju vara så att storstadsbor är smartare än lantisar. Men det är ju deras sanning.

För att se den verkliga världen behöver varje människa känna sig själv. Det är inte förrän då varje människa kan se de små delarna som är riktigt viktiga i den värld vi vandrar i. Det är de små delarna som är de riktiga pusselbitarna som bygger världen. Förstår man dem går man aldrig vilse mer, man kommer bara till nya platser som är uppbyggda av samma små pusselbitar. Det är därför det är lika enkelt att passera en Nobel middag som att leva ensam mitt i en snöstorm, när vindarna trycker på som mest. Det är faktiskt samma pusselbitar.

De människor som bara ser det stora och tar in det som sin sanning är alltid vilse. De skulle må illa av vilsenhet när kung Bore trummar på med stark kyla och vindar som får en att lyfta från den vita snötäckta marken i den svarta natten. De skulle också känna sig felaktigt klädda på Nobel middagen hur mycket de än hade spenderat på nya fina kläder i bästa kamouflage stil, tillverkade för att passa in. Det är i sin vilsenhet de helt ärligt tror att alla människor vill flytta in till de stora städerna och därigenom slippa tillhöra de dumma och istället pånyttfödas till en av de smarta. Det är samma vilsenhet som gör att de tror att de är vilse när de kommit till en annan plats än vad de tänkt sig.

Min gamle vän visste hur han skulle lägga ut sina ord. Han, som bodde en stor del av sitt liv Lappland, var aldrig vilse någon gång. Han kände sig själv. Han hade upptäckt de små delarna som var riktigt viktigt i den värld han vandrade i. Han vandrade aldrig vilse.
En Lapp går aldrig vilse.
  

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.