Semester, sol och kissan päivät.

Måndag morgon. Molnen ligger som ett lock över mitt hus. I nyhetsmorgon tjatar meteorologerna om det långvariga lågtrycket som ger ostadigt väder med mestadels regn. Jag blundar och lutar huvudet mot fåtöljens nackstöd och andas lugnt innan jag sträcker mig mot min orangea termosmugg och sippar på det heta, starka och svarta kaffe min utomordentliga bryggare skapat, samtidigt som den kastat sköna doftprojektiler i varje tänkbar riktning. Om någon timme ska jag möta min äldsta son, som kommer med flyget söderifrån, bara för att tillsammans med honom åka in till staden för att shoppa loss. Har jag tur kommer matjorden, som beställdes i förra veckan innan jag åker eller efter att jag kommit hem. Det är lättare om alla tio kubik hamnar på rätt plats direkt.

Sommarens ledighet stundar för de flesta. De flesta tar ut sin semester under den period där vädret borde vara som bäst. Vi planerar för finväder med all rätt, med tanke på hur det var förra sommaren. Det är väl klart att denna sommar blir lika fin? Visst är det så?

Men ärligt talat. Även om vi snackar en del om hur mycket vi behöver solen så tror jag faktiskt inte alls att det är det som vi behöver som allra mest. Vad händer när vi har kissan päivät (katt-dagar då katten är lat och bara ligger ner och lapar sol) och bara ligger ner under solens strålar som beskjuter vår oskyddade kropp? Rent fysiskt reagerar vår hud med att svullna, bli röd och senare rulla av den kropp den en gång satt på. I näst sämsta fall kanske vi drabbas av en släng av feber medan kroppen försöker ställa till rätta det vi genom att låta oss grillas ställt till med. I soltränade kroppar med de rätta mängderna av pigment, färgas huden i en brunare ton som visar omvärlden att vi borde vara nästintill färdiggrillade.

I alla fall får vi cancer. Varje dag. Varje minut som vi sitter där och njuter när vi låter solen steka våra kroppar, skapas celler som inte hör hemma i vår kropp. Sådant händer varje dag även tider när vi inte upplever kissan päivät. Även vintertid. Skillnaden är att det under solen blir tusentals gånger värre.

Det är tur att vårt aktiva immunförsvar är så fantastiskt så att den alltid hittar de celler som inte riktigt passar in och eliminerar dessa med ett enkelt skott mitt i som får cellen att sluta existera. Det är vad som händer varje dag när vi är unga, friska, mentalt starka och pigga. Nästan varje dag i alla fall. Det händer då och då att immunförsvaret av någon anledning inte orkar med detta och missar en cell som inte riktigt hör hemma i oss. Då får vi sjukdomen cancer och får våra första symtom när den vuxit sig nog stor för att påverka andra delar av vår kropp.

För dig som passerat fyrtio, jobbar mycket, känner dig lite svag efter någon sjukdom från i våras eller som upplevt något som förändrat ditt liv och påverkat dig mentalt. Det finns en överhängande risk att ditt immunförsvar är svagare än vanligt och att du blivit ett lätt byte, som solens varma, gula strålar kan omvandla till ett vandrande cancerfall. Du måste fundera hur du upplever dig själv som hårlös utan ögonbryn eller fransar och med en blankpolerad hjässa. Eller så kan du fundera vilken peruk du vill försöka dölja detta faktum med. Grubbla lite över hur många omgångar cellgifter din kropp klarar av innan du inte vill något hellre än att dö dödens död, istället för att känna dig som ett vandrande lik utan ork och gnista.

Jag har sett bilden av mig medan jag går matchen mot cancern. Jag har sett vänner lida och vänner dö. Själv använder jag sunblock, långärmat utan shorts när jag sitter och njuter i skuggan under parasollet dagar så molnen ligger som ett lock över nejden.

Ha nu en skön och välbehövlig semester i solen.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.