Packa, packa, packa. Det är verkligen dags att packa ihop alla mina prylar, som väger tre kilo mindre än när jag kom. Jag har sålt några böcker och slagit bort några bollar under de fem golfrundorna som var huvudmålet för resan till Grekland. När jag väl får ihop min väska kan jag nöjt konstatera att bagaget väger nitton komma ett kilo. Redan klockan tre och trettio på morgonen serverades frukost av den grekiska servicepersonalen som under hela veckan skött sitt jobb med bravur. Jag är nöjd och kan varmt rekommendera Costa Navarino för den som är intresserad av en komplett resort för både golfare och soldyrkare.
Tävlingen är slut. Jag känner mig nöjd trots att jag inte borde varit det alls. Ibland är det så att bolluslingen bara vill en helt annan väg än den jag trodde jag beslutat om. Det kan ju i och för sig bero på olika saker. Det kanske bara är bollfan som helt enkelt är olydig eller så beror det på mitt bristande ledarskap över både golfbollen och min egen okontrollerbara kropp. Jag vill gärna välja att det var bollhelvetet som var olydig. Att gång på gång erkänna för sig själv att jag helt saknar både kropps- och bollkontroll är oerhört motigt. Hur det än är med den saken kan jag konstatera att bollen gång på gång hamnade på en annan plats än vad jag avsett med mitt slag.
Trots att det golfmässigt var motigt blev det netto åtta slag över par. Jag vill inte på något sätt påstå att det är bra, men känslan i kroppen efter rundan var mer tjugoåtta slag över par. Jag är ändå ganska nöjd med det. Det som också är positivt är att jag inte blev arg eller tappade humöret, en endaste gång av alla gånger bollen valde att flyga till någon annan plats än den jag tänkt mig. Trots att jag spelade med en olydig boll kunde jag tillåta mig att vara lite lycklig. Det är jag mycket nöjd med.
När jag slog ut så jag inte den breda, inbjudande fairwayen, utan de taggiga buskarna som vaktades av sex olika sorters giftormar eller vågorna som bara verkade längta att suga ut min boll till de eviga djupen. Jag kände inte den tunga medvinden som kunde burit min boll i sin hand till oanade längder, utan bara den sträva motvinden som bildade en ogenomtränglig homogen vägg och som skulle sluka min boll i en endaste munsbit. Jag såg inte ner längs nedförsbacken som skulle få min boll att rulla nästan ända in i hål, utan bara uppförsbacken som skulle fånga upp varje trevande försök att komma framåt bara för att sedan skicka tillbaka bollen i retur med en större fart än den jag gav den på vägen upp. Jag såg inte det mjuka inbjudande gräset på greenerna som skulle ta min boll i handen och försiktigt leda den djupt ner i hålet, utan bara det sträva motgräset och de vertikala olikformade greenbunkrarna som både skulle stoppa alla försök att ta mig framåt och begrava den olydiga lilla vita bollen i en grav av sand.
Jag är nöjd att jag överlevde persen tillsammans med min olydiga lilla vita boll. Tänk så enkelt allt hade varit om jag skulle sett världen på ett mer inbjudande sätt? Tänk om jag kunde sett möjligheterna och inte försökt lösa de problem som jag ännu inte hade och kanske aldrig skulle fått? Jag måste sluta förvänta mig att möta de oväntade hindren som bara kanske finns.
Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar