Det är svårt att leva, men lätt att dö.

Snön dalar ner mot den mörka livlösa marken. För varje snöflinga, i storlek som en liten lovikkavante, blir marken ljusare och ljusare. Det är nästan som jag kunde tro att den blev mer om mer livfull bara för att det mörka ersätts av det ljusa. Men så är det inte. Snön är bara ett liktäcke som den döda jorden ska täckas med så vi slipper se den mer. Ja, inte på flera månader i alla fall. Själv sitter jag inomhus i det mörka, tysta rummet. Jag hör min egen andning som blandas med det fjärrvärmeuppvärmda vattnet som cirkulerar i de gamla metallrören som installerades i huset många år efter huset byggdes. De vattenfyllda elementen från femtiotalet passar fortfarande inte in i detta hus. De kommer nog inte att göra det heller. Inte för att jag bryr mig om sådana petitesser. Det viktiga är väl att jag får ha värme omkring mig när det är mörkt inomhus när snön vräker på där ute. Eller hur?

Hur mår du egentligen? Med handen på hjärtat. Då menar jag inte ditt ytliga jag som med all kraft försöker intala dig att livet inte är så hemskt som det i de mörkaste stunderna kan kännas ibland. Jag menar ditt inre jag. Det som kommer fram när du plockat bort hela din människorustning som så skickligt och effektfullt döljer ditt sköra och nyckfulla inre jag. Hur känns det därinne? Brinner en liten låga av nyfikenhet och aptit på livet? Eller är det bara svart, skört, kallt i en tystnad som nästintill är outhärdlig. Jag förstår att du inte vill eller kanske inte ens kan besvara min fråga men jag frågar ändå. Det viktiga för mig är inte om jag får ett svar, utan om du får ett svar av dig själv.

Vi vet ju att det är mycket lättare att ta på oss vår normalifierande-inte-sticka-ut-rustning, kravla upp ärmarna och spotta i nävarna, innan vi stiger ut och är den människa vi tror att de andra vill ha. Vi låtsas att det är det som är livet. Det som är så tragiskt är att vi fortsätter låtsas ända tills den dagen vi dör. Ibland känns det som vi faktiskt glömde stiga av på hållplatsen livet. Vi glömmer bort att leva och stolt bara vara den vi är.

Det är nog inte konstigt att många av oss människor är frustrerade, irriterade och rädda. Det kanske inte är konstigt att många av oss inte orkar låtsas men samtidigt inte vågar vara den lilla människa som bor längst därinne. Kanske lågan redan har slocknat och därmed lusten att leva. Nyfikenhetens låga kanske bara brinner med en minskande och kraftigt vacklande låga. Utåt sett har vår kraft försvunnit och vi passerat det så kallade gått-in-i-väggen-stadiumet i våra liv. Skamset kanske vi tänker längst där inne. Vad var det jag sa? Inte ens det klarade jag av heller? Inte ens något så basic som att leva. Inte ens det.

Det svåraste och mest delikata uppdrag vi fått som människor i mänsklighetens tjänst är just det. Att leva. Att leva och utvecklas till någon som kan låta andra människor verkligen få uppleva den lilla människa som bor inuti oss. Det är det största vi kan uppnå. Glöm aldrig att det är enkelt att dö, men nästan omöjligt svårt att leva. På riktigt.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.