Jag är sjuk i exacerberism.

Efter en mycket förvirrande gårdag som följde en helg som handlade om solsken, dimmor och golf har det åter blivit vardag. En vardag som bär med sig höga moln som döljer de varma solstrålar som smekte oss alla som var utomhus under helgen. En bra vardag som gav mig en tidig blixtstart med den obligatoriska koppen av det starka, svarta och heta kaffet i bilen på väg norrut till mitt uppdrag i Uppland. Även om huvudet känns tungt och kroppen känns sårig och sargad med en kronisk inneboende smärta så känns det som en bra dag. Kanske den bästa dagen av dem alla. Det kan jag ju inte veta förrän dagen passerat och jag i lugn och ro fått tillfälle att analysera och smälta det som hände. Vad som än finns på lut, så hoppas jag vid alla högra makter i världen att dagen åtminstone blir bättre än gårdagen. Den var verkligen inte bra.

När min hjärna spinner iväg och skapar sina egna fantasier av den verkliga verkligheten känns det bokstavligt talat som om huvudet håller på att sprängas. Ibland,  och då menar jag faktiskt väldigt sällan, exacerberas hastigheten i tankemönstret till en nivå där jag själv inte har en chans i världen att hänga med. Känslan är att jag själv blir en utomstående betraktare av ett skådespel där stjärnan i hela ensemblen är mina egna tankar som rör sig i warpfart och just därför knappt ens kan ses med blotta ögat.

Jag förstår mycket väl att ett exacerberande tankemönster i något plan, ja kanske till och med i många plan, är viktiga för mig som människa, Jag kan nog sträcka mig att dessa stunder, av hjärn-överhettning orsakade av oönskade och mycket förvirrande tankemönster, kan vara helt livsavgörande eller åtminstone vara grunden till att jag är jag. Att jag är den person jag är. Att jag kan det jag kan. Att jag känner det jag känner. Att jag gör det jag gör.

Trots hela den insikten är min högsta önskan att min tankeapparat skulle kunna få akut mitigerande behandling. En behandling som omedelbart antingen skulle göra min vilt springande hjärna till en dåsande vilopunkt någonstans mitt i ingenting eller bara göra mig någorlunda normal. I och för sig har jag ingen strävan what-so-ever att vara normal på någon punkt, men vad ska jag göra när jag drabbats av exacerberande tankemönster. Det är kanske det som gör mig unik. Det som gör mig annorlunda. Det kanske är så att alla människor har sin egen form av exacerberism? I sin egen annorlunda krydda av unikitet?

Det skulle också betyda att alla skulle förändras av en mitigerande behandling. Alla skulle bli mer som vanligt. Mer alldagliga. Mindre unika. Hur skulle samhället se ut helt utan olikheter? Jag känner hur jag ryggar vid bara tanken på den enformighet som då skulle råda och inser att det är min lott i livet att stå ut med mina exacerberande tankemönster i alla plan. Det är nog bara det som gör mig till jag. Till att jag är den person jag är. Till att jag kan det jag kan. Till att jag känner det jag känner. Till att jag gör det jag gör. Jag får helt enkelt duga.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.