Teven ljuder av golfslag blandat med orden av de två svensktalande kommentatorerna som babblar om saker som till ytan verkar viktigare än vad slutspelet i PGA egentligen är. Kaffet bubblar högljutt i bryggaren. Jag känner mig som en villig måltavla när bryggaren kastar ut sina doftpilar med en nästintill magisk precision. Jag känner att kaffet verkligen behövs efter den goda söndagsmiddagen som gav biverkningen matkoma, precis som förväntat. Jag andas lugnt in dofterna och sluter ögonen och låter tankarna få fritt spelrum medan hjärnan ignorerar de intensiva teveljuden.
Under veckan som passerat har jag startat lanseringen den ännu otryckta boken ”Sex heta röda koppar med stark svart kaffe”. Lanseringen har skett genom konversationer jag inlett med människor som korsat min väg under veckan. Varje konversation har jag inlett med att slänga upp bokens långa titel i luften och låtit den skuren av ord följas av ett tyst vakuum med ett tydligt frågetecken på slutet. Ansiktsuttrycken har i varje enskilt fall varit fylld med en frågande osäkerhet. Precis då har jag levererat undertiteln ”Eller dagen då du blir en superhjälte.”. Ansiktsuttrycken har i alla fall utom ett omedelbart byts ut mot en spänningsfylld förväntan. Det enda oväntade uttrycket signalerade ovilja och kanske avsky. Hon svarade. ”Jag kanske inte vill bli en superhjälte.”
Jag kände mig förvirrad. Ville inte alla bli en superhjälte? En superhjälte som hade oväntade krafter som kunde användas till att göra om det dåliga till bra och det braiga till bäst. En hjälte kan ju göra heroiska insatser för människor som verkligen behöver det. Ursprunget till heroismen kommer från människors behov av att bli räddade från sitt erbarmliga liv av en halvgud med övermänskliga egenskaper. En halvgud som någon av de mäktiga gudarna avlat med någon av de olycksaliga människor som just då vandrade på jorden.
Även om vi lämnat heroismens tankar långt bakom oss så vill vi gärna att det ska finnas hjältar som gör de stordåd vi inte själva kan eller riktigt orkar med. Det är ju alltid det vi inte kan eller inte klarar av vi värdesätter som mest. Inte det vi faktiskt kan eller klarar av. Ofta är det just det vi inte värdesätter alls. Vi är ju sällan speciellt värdefulla i våra egna ögon.
Vi har alla läst om hjältar med hjältemod i för oss, fullständigt ouppnåeliga proportioner. Det är där våra hjälteperspektiv blir fullständigt förvrängda. Hjälten gör ju bara sådant som hjälten kan och klarar av. Det betyder att hjälten ser på andra som kan sådant hjälten inte kan som riktiga hjältar, till bredden fylld med hjältemod. Sina egna insatser blir löpande och rutinmässiga aktiviteter i en grå vardag som är fylld med andra vardagliga bekymmer. Du är aldrig en hjälte i dina egna ögon.
I min värld lever vi mitt i ett jättepussel där människor har olika kunskaper, kompetenser, skickligheter och drivkrafter inom olika områden. Det finns ingen som har allt. Däremot kan vi hjälpa varandra med det vi kan och vet utan att begära något för det. Det är bara genom ett stort hjärta vi kan vara en hjälte i andras ögon. Dagen då vi är många som hjälper varandra är dagen då vi blir superhjältar.
Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar