Röda blommiga stövlar.

Lunchen är verkställd och expedierad. Min förhoppning var att jag samtidigt som jag tuggade i mig den normala lunchmaten, också kunna byta ord med min vän från det lokala affärsnätverket. Jag såg fram emot mötet med spänning och en förhoppning om att jag kunde hjälpa honom med något. Något som gjorde att hans business kanske skulle kunna utvecklas någon mikrometer i en skala. Att få chansen att få ge och hjälpa till är alltid en ynnest. Något som jag jobbar för men i alla fall. Men det ville sig inte. Något hade hänt. Ingen vän dök upp och jag fick snopet expediera lunchen till en artikel om Zlatans framgångar i den franska ligan efter att ha varit skadad under den senaste månaden. Inte ens det svarta, starka kaffet doftade eller smakade särskilt bra. Jag kände mig ensam.

Tankarna kring min egen besvikelse skingrades när jag lämnade lunchrestaurangen för att bege mig till den närbelägna matvarubutiken. Det var som vanligt nödvändigt att fylla på de grundläggande och kanske också nödvändiga varorna för att leva. I alla fall ville jag tycka att de var nödvändiga. Egentligen var mycket av det ett rent överflöd som kanske inte alls var nödvändigt om det verkligen kom till kritan. Men mjöl, smör, mjölk och en påse mörkrostade kaffebönor hamnade i min vagn. Jag betalade och gick vidare genom den långa gången mot parkeringen.

En liten flicka fångade min blick på vägen ut. Hon tittade upp mot mig och log. Jag såg det svarta hålrummet som bildats när den lilla mjölktanden hade lossnat eftersom de större vuxentänderna så gärna ville ut. Hennes ögon var mörkblåa i en nyans av midnight blue och lyste av blänkande, sprittande liv. Jag kunde inte släppa henne med blicken. Jag log tillbaka. Vinkade. Hon vinkade livligt tillbaka med sin lilla hand innan hon med skuttande steg dansade iväg, trots att hon hade ett par nummer för stora röda stövlar som var dekorerade med stora färgglada blommor. Jag kände mig lycklig. På någon sekund hade hon fyllt mig med en essens av livet själv. Det var därför jag levde.

När jag passerade de sista av de självöppnade, ridåliknande dörrarna möttes jag av det gråa regntunga väder som staden bjöd på idag. Mitt i allt det gråa stod hon. Hon plaskade mitt i en pöl av regnvatten som blandats med parkeringsplatsens leriga grus till en grå och vattnig smet. Hon strålade av lycka. Jag log när jag passerade henne och lyfte in min lilla kasse med de nödvändiga varorna och satte mig i bilen och såg på henne. Känslan av lycka blandades med en viss avundsjuka. Det var verkligen få förunnat att vara så lycklig. Även om hennes lycka smittade av sig och verkligen fick mig att vilja göra henne sällskap i det magiska som vattenpölar och gummistövlar skapar, förstod jag innerst inne att jag inte skulle våga.

I bakgrunden till den lyckliga scenen som utspelades framför mig stod en stressad man med ett irriterat och stressat ansikte som skimrade i flera nyanser av grått. Jag såg hur hans kroppsspråk tydligt signalerade till den lilla överlyckliga flickan att hon omedelbart skulle sätta sig i bilen. Allt detta förstärktes av att hans hotfulla och högljudda röst riktade sitt yttersta missbehag mot den lilla flickan. Jag tror han var mer än avundsjuk över att hon så enkelt och av så lite kunde finna den lyckan han bara drömde om längst där inne.

Det är vanligt att människor har svårt att unna andra lycka som man själv inte har. Det kunde inte den gråa, arga mannen heller. När ord och armviftande inte verkade hjälpa tog han istället några snabba steg fram till den lilla flickan och tog tag i henne med ett vant och hårt grepp i hennes lilla öra. Den genuina lyckan ersattes i ledsamma grimaser medan hennes kinder blev fyllda av fuktiga ränder av det ledsamma vattnet som droppade på parkeringsplatsen, medan han drog med henne mot deras bil. Hennes ögon fylldes av det mörksvarta som också bor inom oss. Hat.

Inom mig kände jag att detta inte alls var ok. Jag hade sett det förut. Det har aldrig varit rätt och kommer aldrig att bli rätt. Jag visste det. Men vad gjorde jag. Jag satt håglöst och bara stirrade genom den regndroppsfyllda framrutan i bilen. Jag förstod att jag inte gjort rätt. Men allt gick så snabbt. Jag undrade för mig själv vad jag hade sagt om jag hunnit ut. Vad skulle jag gjort? Var det min skyldighet att lägga mig i? Eller min rättighet? Men oavsett det så undrar jag om jag är ett dugg bättre än den gråa hatfyllda mannen om jag inte lägger mig i? Sorgtyngda mörka moln svepte in från väster.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.