Träskor och Foppatofflor.

Även om jag inte förstår orsaken, kan jag bara konstatera att kroppen värker på alldeles för många ställen för att allt ska vara riktigt bra. Som vanligt slår jag bort tankarna på smärta och låter tankarna virvla iväg mot en snabb morgonbastu, som både skulle värma och mjuka upp kroppen. På vägen ner till bastun i källaren, känner jag hur den pågående kaffebryggningen redan fyllt hela undervåningen med sina magiska och nästan trolska dofter. Jag ler och känner mig privilegierad när jag förstår att någon tänkt på mig just denna morgon. Det är en känsla av lycka som kommer över mig.

När jag växte upp var det träskor som gällde. På andra ställen i Sverige har jag i efterhand förstått att det korrekta namnet på dessa utomordentliga skor var trätofflor. Dessa lite missförstådda skodon har en lång historia bakom sig och kanske kommer det en träskorenässans i framtiden. Eller kanske inte. Det kan ju också vara så att en svunnen tid verkligen är svunnen och aldrig mer kommer igen.

Under träskornas tid i mitt liv förstod människorna att det inte fanns något bra som serverades med silversked. Att det inte fanns något som man kunde ta förgivet. Ville man att det skulle finnas möjligheter i den by eller den stad som man levde i, gällde det verkligen att kavla upp skjortärmarna och ställa sig axel mot axel med sina medmänniskor och verkligen jobba för det man verkligen ville. Det fanns inte pengar nog att köpa det och givetvis ingen som sålde det ingen ändå kunde köpa. På träskornas tid insåg människorna att det inte bara var skatt som man fick bidra med till samhället för att skapa liv mellan husen. Man fick helt enkelt jobba ideellt.

När människorna gick man ur huset och bjöd på sin egen tid, och sig själva fick de verkligen lön för mödan. Genom att jobba tillsammans skapade man nya starka band till människor som också var en del av det gemensamma samhället. Bara det skapade en lycka som var svårspöad.

Effekten av detta blev att idrotten, kulturen och leken frodades i människornas gemensamma samhälle. Barn, ungdomar och vuxna hittade en stor gemensam lekplats, som skapade grupper och lag i kvarter efter kvarter. Det var inte alls konstigt att företagen ställde sig i kö för att bjuda till, för att också känna sig delaktiga i den stora våg som svepte genom samhället. Det var en tid när det var viktigare med gemenskap och delaktighet än att vaska fram något som kunde skapa en elit. Det var då orden ”För så många som möjligt, så länge som möjligt.” verkligen var verklighet.

Idag springer vi omkring i färgglada tofflor gjorda av någon suspekt plast, Foppatofflor. Många av oss förstår inte längre varför det finns människor som ger bort sin dyrbara tid, bara för att skapa möjligheter för andra och ge liv mellan husen. Vi söker gärna lösningar där vi kan köpa tjänsten av någon som vill sälja den, men förstår inte varför pengar inte hjälper. I Foppatofflornas tidevarv tror företagen på allvar att sponsring handlar om att göra företagen rikare, genom att marknadsföringen i samband med sponsringen ska ge företagen nya kunder. Allt handlar om att istället skapa lyckligare människor som på ett bättre sätt kan bidra till företagen, vilket skapar förutsättningar för att göra företagen rikare.

I foppatofflornas tidevarv pratar vi gärna om bredd men siktar bara på spets. Vi hör det sköna och självklara talet om ”För så många som möjligt, så länge som möjligt.” från många olika aktörer, men ser hur ungdomslagen toppas så att de kan vinna så mycket som möjligt. Det är inte konstigt att de flesta av våra stora talanger i Sverige är födda i januari. Det är inte konstigt att fler gör allt mindre för att bidra till vårt eget samhälle. Det är inte konstigt att det blir allt glesare med lyckan som vi alla önskar äga. Vi blir allt ensammare.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.