Begravningsdräkten.

Äntligen lyser marken i det härligt nyvita snön som lagt sig som ett tunt lager av kristaller som ger oss lite lysturbo, nu när vi nu går in i den mörka perioden. Som vi har väntat. Det kanske är så att den som väntar på något gott inte alltid väntar för länge? Tankarna är goda medan jag ser de fyra kopparna av vatten försvinna ner i bryggaren. Filtret hamnar i tratten ovanför den väntande kannan. De fyra rågade skoporna av det mörkrostade kaffepulvret landar mjukt i famnen på det väntande filtret. Med vana fingrar stängs det som behöver stängas. Mina morgontrötta ögon registrerar det blåa ljuset från brytaren när mitt högra pekfinger klickat på den och den svarat med ett ljudligt klick. Den lojala maskinen reagerade direkt som den skulle. Ett ljudligt puttrande tvingar omgående vattnet att byta form från vatten till gas. Snart så.

Alla ceremonier har sina egna ritualer. I Sverige har vi en begravningsceremoni som har ett ursprung i magins värld. Det handlade om att binda fast den döde vid jorden så att hen inte skulle gå igen och besvära eller skada de som ännu levde. Om begravningen avsåg elaka människor som lemlästat eller mördat andra föreskriver magin att jordfästningen skulle föregås av pålar som genomborrade bålen så att hen verkligen inte kunde gå igen. Man kunde ju inte vara för säker. De som gick igen kunde ju bli en olycksalig ande som aldrig fick återuppstå. Först under den senare medeltiden tog kyrkan över ceremonin. Ritualerna förändrades inte så mycket.

Det är ju tryggt att vi i dagens Sverige är så välordnade så vi har en begravningslag med elva kapitel som reglerar hur man får hantera en människa som dött. Lagen reglerar det mesta oavsett om vi får en kyrklig-, borgerlig-, rymd-, eldbegängelse- eller en, i New Orleans, hederlig och vanligt förekommande jazzbegravning.

I mina ögon finns inget vackert med begravningar alls. Det är i mina ögon en makaber ritual som sedan länge borde ha avskaffats. Varför ska vi som redan badar i sorg genomgå en ritual som sliter sönder oss inombords om och om igen? Att samla sörjande människor klädda i sina mattsvarta begravningsdräkter i ett och samma rum, skapar bara en turbosorg som ingen egentligen vill uppleva. En sak är i alla fall helt säkert. Det handlar inte om att ta adjö av den som dött dödens död. Det handlar inte om att säga hejdå till min mamma. Hon är död och kommer inte att höra mig. Hon kommer heller inte att vandra omkring som någon olycksalig ande som inte får återuppstå. Jag ”vet” ju att det inte finns någon som dött dödens död, som vare sig blir andar eller återuppstår på något sätt.

Ceremonin handlar om att vi som grupp tillsammans satt punkt för ett liv som pågått mycket längre än våra egna. Att vi ska erkänna för varandra att vi nu nått den sista ändstationen. Att det som fanns inte längre finns alls. Inte annat än i våra minnen som med tiden blir mer och mer dimmiga, tills dessa att ingen kommer ihåg något.

Jag tar på mig de svarta kalsongerna efter att jag duschat mig ren. De mörksvarta strumporna lyser mot mina vita vader. Den nystrukna vita skjortan knäpps sakta och täcker den övre delen av min kropp. De sotsvarta byxorna glider sakta upp längs mina ben. Jag känner hur det svarta bältet kramar om min midja allt hårdare. Med vana händer knyter jag den mattvita slipsen som ska avslöja att jag stod mamma rätt nära, som om det vore nödvändigt. De nyputsade svarta skorna ger fötterna lite glansigt lyster. Det kanske behövs mot allt det matta och dystra. Jag glider in i den mörksvarta matta kavajen. Begravningsdräkten är på. Jag är redo eller i alla fall så redo jag kan vara.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.