Jag kände hur ögonen öppnades i mörkret flera minuter innan klockan var beordrad att ge sitt milda fågelkvitter till signal. En signal som kunde ha fått mig att vakna om det inte varit så att jag redan var vaken. Rummet var lite kallt omkring mig men jag gömde mig under täcket, som gjorde sitt yttersta för att hålla min morronvakna kropp varm. Kroppen värkte igen. Det var som om nattens vila tog fram nått inom kroppen som inte var helt bra. Men jag var ju van och ägnade inte så många tankar åt just det. Fokusen var på att komma upp och få på mig pulsband, träningskläder och omge detta med ett varmt yttersta lager får att ta mig till Gymmet. Jag ville starta plågan av kroppen redan klockan fem. Kaffet fick vänta. Frukosten fick vänta. Dagen fick faktiskt också vänta på att jag var klar med upptuktningen. Imorgon skulle jag ha ytterligare en anledning till att tycka synd om mig.
Under min lugna promenad hem från mitt kontor mitt i staden fick tankarna tid att leka som en virvelvind i mitt huvud. Varje gång jag slutade tänka på något så tog de kring-dansande tankarna över. Jag förstod som vanligt inte vad de betydde eller varför de dök upp. Jag bara accepterade min lott. Jag lät de dansa vidare medan snön sakta dalade ner runt om mig samtidigt som ljudet av mina steg knastrade när mina skor krossade de nya snökristallerna som nått marken.
Nere på min gata såg jag två unga herrar komma gående mot mig på avstånd. De gick med bestämda steg som visade tydligt att det inte var två vanliga herrar, som inom kort skulle möta mig på vägen. På hundra meters håll såg jag hur de unga herrarna stannade vid en soptunna som någon av mina grannar ställt ut inför veckans kommande sophämtning. Helt oprovocerat började de bestämda unga herrarna att sparka på den oskyldiga soptunnan som hoppade till av varje välriktad spark som träffade på den nedre delen av tunnan. Herrarna verkar njuta av varje liten rörelse som tunnan gör. De fylls av en förnyad energi som de med all säkerhet tar från den stackars ensamma gröna tunnan. Sparkarnas intensitet ökar. Tunnan hoppar till och lägger sig sakta på rygg. De två unga herrarna sparkar vidare.
En mörk röst ropar längre upp på gatan. Det är en av mina grannar som uppmärksammat misshandeln av tunnan. Han ropar åt de unga herrarna med en argsint stämma att de ska sluta sin misshandel, hjälpa upp tunnan och att de måste be om ursäkt för att de misshandlat den ensamma tunnan. De unga herrarna skrattar och springer rakt emot mig.
Jag hör min egen röst säga att de inte behöver vara rädda för mannen med den mörka rösten. De unga herrarna stannar. De ser på mig med den tuffa blicken som bara unga herrar kan ha. Min röst ljuder igen.
”Jag hjälper er att lyfta upp tunnan och klappa om den. Häng med.” Den ena av de unga herrarna följer med och ropar på sin kompis som också kommer efter. Fem meter efter. Han säger med sin tuffaste röst.
”Vi går i ettan på Luossaskolan. Vi är sju år och får sparka sönder saker.” Han ser mig skaka på huvudet och lägger märke till att min blick är allvarlig.
”Näe. Det får man inte göra.”
”Jo. Vi brukar sparka sönder väggar. Vi är ganska tuffa.”, fortsätter han karskt medan jag och han kompis tillsammans lyfter upp och klappar om den misshandlade gröna tunnan.
”Väggar får man inte sparka sönder”, säger jag med en övertygande röst som får honom att fundera ett steg till.
”Vi brukar sparka sönder ihop vikta pappersflygplan”, fortsatte han med en lika tuff röst som också vittnade om att väggsparkande kanske varit att ta i.
”Ja. De pappersplan du själv har vikt ihop kan du sparka sönder. Men där går gränsen”, hörde jag min röst ljuda samtidigt som mitt huvud nickade bestämt.
De två unga tuffa herrarna nickade som två tvillingar som gjorde allt simultant.
”Ha nu en fin kväll!” sa jag till de unga herrarna och vände ryggen åt dem på min väg hem. Jag visste inte det var på soptunnor man började vid sjuårsåldern för att kanske kunna vara tuff, för att kunna bli tuffare allt för att nå sitt slutmål att vara tuffast.
Allt för att bli sedd, omtyckt och älskad av någon.
Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar