Ett brev från mamma.

Musikanläggningen poppar lös med hjälp av en topplista från spotify. Snart ska vi åka iväg. Söderut. Eller kanske lite mer sydost. Mot Pajala och den väntande begravningen. Mot det svarta. Mot mörkret. Jag hoppas bara att jag har styrkan inom mig för att klara av detta. Under veckan som gick skickade min syster ett urklipp av ett brev som vår mamma skickat till henne för många år sedan. Jag läser igenom de få korta raderna och känner hur jag flyter iväg till en annan planet.

På den planeten långt, långt där borta i fjärran. Långt från vår egen begreppsvärld. Där lyser den gula stora solen med ett stort vackert leende på allt det som väcks till liv från det döda. Det som hösten och vintern dödar utan att ens fundera på över konsekvenserna. Det väcker våren till liv igen. Det är därför jag älskar våren mest långt över alla de andra årstiderna.

Det är då den vita snön lyser som vitast. Det är då snökristallerna ger de magiskt blänkande kristallerna liv innan de sakta bryts ner och droppar som en första indikation på att livet återvänder. Det är då det vaknar upp till det vatten det en gång var innan den mörka hösten med berått mod tog livet av det levande porlande vattnet.

Det är då bäckarna kan vakna till liv och skicka ut ljudet av livet, som en porlande smekning av den jord den lutar mot på sin väg neråt.

Det är då de döda träden vaknar till liv och väljer att skapa tusentals små, små knoppar som ska brista och låta den sköna färgen av liv måla allt omkring oss.

Det är då dofterna av livet återvänder. Dofterna av det myller av grönska som nästintill tävlar i kampen om att leva ut på det mesta sättet.

Det är då de små insekterna vaknar efter att ha dött dödens död när hösten piska ven över landet. De vaknar, lever, jobbar för att fler ska kunna leva. Det ger till livets vackra sida.

Det är då fåglarna sjunger sånger om hur vackert det är att leva lika högt som de var tysta på hösten när de mörka krafterna tog över och dödade allt i sin väg.

Det är då de blänkande och fullständigt magnifika spindelväven blänker i den gula solen och fångar dammet som yr i luften av glädje av att få leva och inte ligga i ett fast grepp under tonvis med snö, utan hopp om livet.

Det är på vår planet våren kommer lika ofta som hösten.

Det är därför jag älskar jag våren mest. Gud så vackert.
"Jag tänker nog flera månader framåt, avslutade hon".


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.