Ensamheten väger bly.

Så mycket bättre skriker ut i rummet. De fantastiska artisterna försöker överträffa varandra i att sjunga varandras låtar men på sitt alldeles egna sätt. Utan att jag förstår varför handlar Så mycket bättre om att vinna trots att det inte är en tävling utan bara en samvaro med andra artister. För dem blir det ett levebröd. För oss blir det underhållning på bästa tevetid varje lördag. Det känns som om programmet bara är nästan rätt eller så beror det bara på att producenterna inte valt rätt kombination av artister. Ja. Vad vet egentligen jag?

Ensamheten ligger tung på mina axlar. Som vanligt kan jag konstatera att ensamhet inte riktigt är min spelplan. Jag vet inte vad det riktigt beror på men känslan av att mitt ständigt uppblåsta jag sjunker ihop och ut kommer en liten vilsen man som börjar bli till åren kommen. Mitt normalt sällskapliga jag verkar vara helt försvunnen och har ersatts av en missnöjd cirkusdirektör, utan vare sig cirkusakrobater eller disciplintyngda spännande djur från något land någon betecknar som exotiskt. Han har ingen längre att direktöra över. Han är ensam.

Ensamheten ligger tung på mina axlar. Alla människor som jag känner pratar så gott om att kunna få vara ensam och intellektuellt förstår jag dem verkligen fullt och fast. Det handlar ju om att få tid att bara tänka på mig själv och att bara göra det jag själv vill. Men i den verkligt praktiska världen fungerar inte detta koncept alls. När jag är ensam tänker jag just på att jag är ensam, liten och obetydlig. Att jag är oviktig och nedlagd. Jag har svårt att först varför någon bara vill vara ensam. Kunde jag bara prata med någon om hur ensam jag är skulle problemet vara överstökat. Då skulle jag inte längre vara ensam.

Ensamheten ligger tung på mina axlar. Det är inte ens så att jag inte försöker. Jag försöker. Jag tränar. Jag skriver om det. Jag joggar. Hugger ved. Lyssnar på musik. Skriver bok. Lagar mat. Dukar fint. Diskar. Vad jag än gör är mina tankar insnärjda och omgivna av den svarta dimman som sakta och obönhörligt suger ner mig i det svarta oändliga mörkret. När tårarna pressats ut av ensamhetens extrema tårpressmaskin, är känslan att dimmorna i svart är välkomna besökare och gärna får ta mig i hand och visa mig vägen.

Ensamheten ligger tung på mina axlar. Trots allt. Trots alla motsträviga känslor. Trots att hela min kropp mår illa i varenda por har jag bestämt mig för att besegra ensamhetens svarta skepnad. Jag är ju en tävlingsmänniska, vad nu det egentligen betyder, så jag är villig att gilla läget och göra ett helhjärtat försök att besegra den svarta sida en gång för alla. Jag förstår att jag måste ta risker. Jag förstår att jag kan misslyckas och att det har konsekvenser. Men jag måste bara försöka. Hur tung den än är, så måste jag försöka igen. Och igen. Till dess att någon av oss står som segrare.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.