Dumpad i hörnet av X & X.

Fotbollsmatchen är slut. Det blev ett ett. Ett självmål av de gröna från den gröna ön jämnade ut tillställningen. Spelat var snabbt, hårt men lite stökigt, precis som en premiärmatch i ett mästerskap borde vara. Tyvärr kan jag inte säga att jag var helt fokuserad på matchen, utan var egentligen fullt upptagen med annat för att orka ta in alla de små detaljer som pågick ute på den gröna fotbollsarenan. Efter de rökta, heta räkorna blev det en fotbollsöl bara för att, men utan att jag egentligen var så sugen på den. Bara dumt egentligen men jag är väl inte så mycket annat än dum. Jag är i alla fall lite nöjd över resultatet även om vi inte vann. Men tävlar man måste man ju förstå att man inte vinner jämnt.

När nya krafter drabbar mig så står jag där med mina fyra lika självklara som vanliga valmöjligheter. Jag kan låtsas som det regnar och låta bli att välja. Jag kan bli en motkraft och försöka attackera den kraft som riktas mot mig. Jag kan medvetet fly undan kraften som hotar min existens bara för att överleva. Det sista valet är ju att låta mig assimileras av kraften som attackerar mig från alla möjliga och omöjliga håll.

Kärlekens kraft är i grund och botten en god kraft som alla och envar borde vara  välkomnande till vart den än dyker upp och hälsar på. Men i skuggan av kärlekens kraft finns alltid rädslan och den kraft som rädslan representerar. Kastar någon sitt kärleksströssel över mig kommer jag alltid att fråga mig varför någon vill ödsla sitt strössel på mig. Varför skulle jag vara utvald? Vad kan jag erbjuda någon? Hur kan någon välja mig när det finns så många andra som är så mycket bättre? Så mycket vackrare? Så mycket smartare? Så mycket roligare?

Trots det blir jag pirrande glad när någon vill kasta sitt strössel mot mig så det känns i varje del av mig. De viktiga frågorna blir bara något som gnager hårt längst bak i huvudet medan min sockertörstande hjärna slickar i sig allt av det söta röda strösslet som pryder hela min kropp. På något sätt är jag beroende av strösslet eller kanske bara inte fått smaka nog av strösslet under den senare delen av mitt liv.

Hur jag än badar och bokstavligt taget simmar i strössel, skaver tankarna i min hjärna om hur det är att bli dumpad i hörnet av X & X. Att bli kastad i den plåttunna som finns just i det hörnet i staden, som en slutdestination för alla strösselslukande män som just inte någonsin blir mer än ett X i sin egen människokarriär. I den överfulla tunnan ligger avtackade män på hög utan den självkänsla de en gång hade i sina fornstora dagar.

Men jag får inte låta rädslan för den solkiga plåttunnan i hörnet av X & X ta kommandot i mitt liv. Det vore att låta rädslan vinna kampen om mitt hjärta. Jag väljer att bortse ifrån tanken att bli dumpad i hörnet av X & X nästa gång någon väljer att hälla det röda strösslet i rikliga mängder över mig. Jag väljer kärlekens kraft om och om igen trots den eviga risken att bli dumpad i hörnet av X & X.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.