Helt plötsligt befinner jag mig mitt i den stora staden med människor. Jag har slagit mig till rot mitt på Mariebergets topp i mitt favorit café, Café Mariaberget. Här är allt sig likt. Min goa vän, som äger och driver fiket, rusar runt i köket på ett sätt som mest verkar förvirrat, men jag låter mig inte luras. Hon vet exakt vad hon gör. I vartenda moment. Hon är effektiviteten personifierad. Hon hinner till och med leverera mat till bordet bredvid och snabbt säga hej och ge mig en kram som goa vänner ger varandra. Det var länge sen vi träffades men när vi en gång gör det, så gjorde inte frånvaron så mycket. En go vän är alltid en go vän.
Livet kastar sig fram i konstiga parabler som vi som lever tror oss begripa något av, men faktum är att vi absolut inte har en aning vad livet vill med oss eller vilken resa den i skymundan förberett för vår räkning. Något inom mig vill ogärna tro på ödet och alla dess nyckfulla kast, men vad ska jag egentligen tro på när livet rullar framför mig, helt utanför min egen kontroll och styrning. Jag skulle önska att jag själv var den mest inflytelserika i mitt eget liv, liksom du var det i ditt. Jag kan sträcka mig så längt så jag gärna till och med skulle kunna tro att det var så. Men.
Livet visar mig gång på gång att det inte är så. Att det inte är jag som bestämmer eller kanske inte ens gör andra planer än några papperstigrar som aldrig nånsin kommer att förverkligas. Helt plötsligt och precis lika oväntat, som just ordet plötsligt innebar, står jag inför nya val i livet. Nya vägar som någon ödesmakare bara placerat framför mig. Vägar som ser bra ut, men som jag med ålderns rätt försiktigt provar ut med tårna för att försöka förstå om vägen bara är en illusion eller om den är helt på riktigt. Jag vill gärna veta om den håller, innan jag sprungit alldeles för långt och kanske aldrig mer hittar tillbaka. Men. Vad gör det om jag aldrig mer hittar tillbaka? Jag har ändå ingen aning om vart jag är på väg, så jag kan välja att bara fortsätta gå och gå. Följa det som känns bra. Följa mitt hjärta.
Livet har visat mig flera gånger att det ibland är så att jag är en pjäs för någon annan som de vill flytta runt på sin egen lilla spelplan. Ibland låter jag mig hållas bara för att det känns bra att flyttas runt till okända platser och händelser. Jag förstår att det kan vara så även denna gång. Att vägen som liknar den röda mattan av skönt välkomnande, kanske visar sig vara den blötaste ogenomträngliga hjortronmyren från helvetet. En myr som jag kanske sjunker ner i och försvinner. Att jag åter bara är en pjäs i ett spel jag inte begriper.
Livet är inte förutsägbart. Den kastar sig fram i konstiga parabler och har mig med i ett fast grepp och jag har förstått att den inte släpper mig riktigt ännu. Så ärligt talat skiter jag i om den röda mattan inte är röd utan bara rostbrun av den mörka myrens gyttja eller om den håller eller viker sig under mina fötter. Jag följer livets vägvisare utan att veta vart jag är på väg för att resan som vanligt är så mycket viktigare än målet. Livet är spännande att leva för att det både är en ständig kamp för att ta sig fram, för att vägar läggs framför fötterna utan att jag bett om det och för att jag utan tveksamheter kan följa mitt hjärta.
Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar