En trasig fisk mitt i surströmmingsklämman.

Äntligen är det dags. Så jag har väntat. Bokningen av planet söderut gjordes redan i april så det är inte alls konstigt att det känns som en evighet. Jag ser ut genom sidorutan i den lilla röda bilen med de färgglada skyltarna, som förkunnar att det snart är dags för boken ”Sex heta röda koppar med starkt svart kaffe”. Utanför svischar ett minst lika färgglatt scenario förbi. Den gul-röd-gröna ridån av kurviga saxofonbjörkar är som en alé av träd som lika mycket tar adjö, när man är på väg söderut, som den hälsar mig välkommen när jag kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka. Var så säker. Just i denna stund längtar jag till det konstgjorda svarta kaffet som någon värdinna kommer att sälja ombord på det vit-röda planet, på vår gemensamma väg söderut.

Ett av det bästa jag varit med om som företagsledare och chef är doften av framgång i mitt företag. Riktig framgång, menar jag. Inte den fiktiva framgång som påvisas genom att företaget gjort ett gott och självklart positivt resultat. Det är definitivt inte den falska framgång som kännetecknar när företaget bjudit till lite extra och låtit mig som person får en ansenlig bonus. Den riktiga framgången är när jag känner att det jag gjort gör skillnad långt utanför det företag jag representerar. När sådant jag bidragit till får effekter som innebär att andra medmänniskor får sitt första arbete eller att människor som arbetat länge med samma saker, får en helt ny möjlighet att göra något helt nytt i sitt liv. Då är jag stolt.

Givetvis finns det en baksida med detta som allt annat. Det värsta jag varit med om som företagsledare och chef är doften av förruttnelse i mitt företag. Den första smygande doften av förruttnelse kommer alltid i samband när den högre företagsledningen inte längre kan styra det ekipage de med stor noggrannhet valts ut att styra. Omvärlden har förändrats på ett sätt eller hastigare än vad de kunde förutse, trots att just det var deras bidrag till laget. Effekten blir att den högsta ledningen med all rätt ifrågasätter den underställda ledningens kompetens och förmågor och beordrar till handling. Den underställda ledningen följer de givna naturlagarna och handlar genom att reagera. Det är då både bultsaxen och skärbrännaren kommer fram.

De människor som jobbat sida vid sida med mig för att ta oss fram på den utpekade vägen känner direkt av situationen. Funderingarna kommer hos oss alla. Har jag en plats eller blir jag en av dem som kommer att klippas eller brännas bort? Var den uppgift jag gör och gjort i många år, inte längre viktig? Jag som chef vet att jag representerar arbetsgivaren i vissa diskussioner samtidigt som jag själv är en som kan vara den som inte längre platsar. Min närmaste chef och all den stödjande verksamheten kring dessa svåra frågor sitter och funderar på samma sätt som jag gör. Mina medarbetare ser på mig samtidigt som deras frälsare och deras bödel. Jag vet knappt själv på vilket ben jag borde stå.

När det är dags är det lilla jag som ska möta mina medarbetare och ge dem det dystra beskedet att deras tjänster inte längre är nödvändiga samtidigt som jag med en tom och ihålig röst förklarar hur viktigt deras tjänst varit. Samma tjänst som inte längre behövs. Då känner jag mig som en trasig fisk mitt i en surströmmingsklämma som sprider oangenäma dofter av förruttnelse.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.