Du din förbannade lyckojunkie!

Jag sitter mitt i det ovanligt varma septembervädret och filar på det sista orden i boken som ska tryckas med start under nästa vecka. Allt känns klart, men man vet ju aldrig. Planen är att boken ska komma ut i mitten av oktober. Planer är bara planer. Inte något mer eller mindre. Jag, om någon vet ju att det är precis så. Det är ju också så att det inte finns mycket som händer om inte jag bestämmer att det ska hända. Nackdelen med det är ju att jag vet vad som händer. Då blir jag rik på att veta men fattig på att bli överraskad av något som blir så mycket större än det jag förväntat mig i mina vildaste drömmar.

Vi människor är lika enkla som streck- gubbar och gummor. Ibland får jag en känsla av att vi är någon halvförädlad form av robotar som programmerats till att leta efter den sötaste av honung av lycka och för att göra allt för att slippa vara i skuld eller lida av de kraftfulla skamkänslorna. Alla andra alternativa känslosvallningar som glädje och gråt, ligger bara i bästa fall som det näst bästa eller näst värsta alternativet.

Vill du ha vänner så ska du helt enkelt göra dem glada. Överraska dem med att hjälpa dem med både det de kunde ha förväntat sig och det som de aldrig i sina vildaste drömmar kunnat förvänta sig. Varje droppe av glädje som strömmar genom deras vener gör dem lite lyckligare. Överraskar du dem rejält så vet du att de kommer att finnas i din närhet på något sätt. De blir helt beroende av dig eftersom du kunde ge dem den lycka de behövde för att känna det meningsfullt att leva. När de uppnått ett fullt beroende av dig kan du lika enkelt framkalla de sotsvarta känslorna av skuld och skam. Du kan vara övertygad om att du ändå äger dem. Det är bara du som kan ta bort det svarta skynke som du framkallat över dem. Det är bara du som kan göra dem lyckliga. De är livsmissbrukare och du är langaren som ser till att de inte kommer ur sitt beroende.

Dessvärre finns det ingen hjälp att få. Det finns inga rehabiliteringskliniker som kan hantera denna sjukdom. Det finns knappt någon som vill bli helt ren och aldrig mer behöva göra så mycket för att få känna ruset av lycka som viner genom venerna. Det är denna sjukdom som får oss att göra den ena mest korkade grejen efter den andra. Människor gör dumma saker i livet men sällan utan anledning. Jag tror att det är vår genetiska sjukdom som skapar drivkraften för både alla de goda saker vi uträttar, men också för all de dumma saker vi gör. Ibland undrar jag om mänskligheten har rätt att leva vidare. Jag kommer dock sällan till ett svar på den undring som snurrade runt.

Det är bara att leva och inse att vi alla är lyckojunkies, på jakt efter den minsta uns av lycka som vi kan nosa upp i vår framfart genom livet. Inser man det, inser också att det viktigaste i livet är gåvan av att ge till andra. Det är bara när man ger sin respekt till andra man kan bli respekterad av någon. Det är bara när man ger kärlek till andra man kan bli älskad av någon. Det är bara att göra andra lyckliga för att få en chans från en stund till annan, att uppleva lycka själv. Jag önskar dig bara all lycka i livet, du din förbannade lyckojunkie.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.