Jag känner hur jag sakta vaknar i min egen säng i mitt eget hem. Inom mig ler jag trots att hela min kropp fortfarande sover helt avslappnat. Det är skönt att komma hem efter en dryg vecka på resande fot. Klockan har passerat sju och det är lördag i mitten av september. Bara det är nog, för att helt enkelt stiga upp och ta stegen nerför trappan, fram till den enkla men fantastiska kaffemaskinen som väntat på mig i flera dagar. Jag känner hur kroppen vaknar mitt i min morgonfixarprocess som rutinmässigt processas utan tankar som styr. Ibland tänker jag bara bättre när jag inte försöker tänka på något.
Det är en fröjd att få jobba i grupp med intelligenta och kloka människor. När jag sitter och lyssnar till deras kloka resonemang eller genomtänkta invändningar, inser jag att det är en skön känsla att vara delaktig i det arbetet. Mest sitter jag tyst och lyssnar. Även om jag håller inne med en hel del synpunkter och åsikter så känner jag mig delaktig. Det hugger till i magen när jag hör ett inlägg eftersom jag känner att är helt fel. Jag förblir tyst. Det är viktigare att människorna får uttrycka sina synpunkter och tankar än att jag, som ibland tror att jag kan och vet allt, måste hävda mig på deras bekostnad. Jag vill inte bli en våt handduk som dämpar allt och alla.
Men ibland blir det bara för mycket. Jag lyssnar till de kloka resonemangen och underlagen som någon lagt ner sin själ i och jobbat fram inför detta möte. Jag hör att det finns frågor, grundläggande frågor, som aldrig ställts. Nio av tio frågor som inte ställts saknar ofta svar. Avsaknad av svar skapar utrymme för var och en att arbeta för att styra skutan åt det håll de själva tror är målet. Det är förunderligt att dessa kloka och intelligenta människor inte inför varandra ställt och svarat på den mest grundläggande fråga den som sitter i förarsätet behöver ha ställt. Vart ska vi åka?
När jag sitter i förarsätet som en representant för många andra människor som är med på resan, är inte det viktigaste att jag styr till den plats jag själv vill åka till. Däremot är det helt grundläggande att vi som är med på resan kommit överens om vart vi vill åka eller i alla fall försöka komma till. Är vi det blir frågorna som snabbt dyker upp när vi kommer till en T-korsning otroligt lätta och självklara att besvara. Ska vi svänga till vänster eller till höger? Om det skulle vara så att båda leder mot vårt gemensamma mål, men via olika vägar, blir nästa fråga kanske: Vilken är snabbast? Eller vilken väg är mest ekonomisk? Jag tror inte att det är svårt att styra något bara vi är överens om vart vi är på väg.
Vet vi inte vart vi är på väg blandar vi gärna ihop ratten med backspegeln och bagageluckan. Plötsligt blir det nästan obegripligt vilket beslut vi borde ta för att föra fram skutan till en plats som är bättre än den plats vi en gång var på. Det kanske är så att det inte spelar någon roll vilka beslut vi tar eftersom skutan ändå verkar vara kvar på samma plats som förut.
Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar