Solen lyser hela året!

För andra morgonen i följd har jag inmundigat min frukost ute på hotellet med det järninspirerade namnet. Ingen av frukostarna åt jag ensam utan med två helt olika typer av människor, men som delar förmågan att inspirera sin omgivning, trots att det gjorde det på helt olika sätt. Så olika men ändå så lika på något sätt. Människan är en fantastisk skapelse som gör det värt att leva som människa. Det är våra relationer som ger oss energi till att ta nästa steg på vår väg. Så är det för mig i alla fall. Det enda som inte var fantastiskt under dessa tidiga morgon­frukostar, var bristen på spännande, slingrande dofter av den svarta och starka morgondrycken. Den var förresten inte vare sig speciellt svart eller speciellt stark för den delen heller. Det är tur att hotellet med det järninspirerande namnet har potential att förbättra sig. De delar världens största rum med mig och många andra. The room of improvement.

Vi som bor här långt norr om polcirkeln ser det utan att märka det. Som vanligt tar vi det med både ro och som en naturlig självklarhet. Ibland kan vi se det spännande, vackra eller hotfulla och försöka fota det för att sprida det via flödet i de sociala medierna. Men normalt är det ärligt talat sällan något mer än en stilla axelryckning som kanske kombinerats med en lagom stor gäspning. Vi är inte alls så upprymda över det vi har som vi kanske borde vara. Vi är helt enkelt hemmablinda. Och det är inte alls underligt. Det följer ju bara lagen om att det vi har, inte på långt när är lika viktigt och efterlängtat som det vi inte ännu har eller till och med det som verkar vara helt ouppnåeligt. Det vi kanske aldrig kan få måste ju vara det vi uppskattar mest. Det som är mest värdefullt för oss.

Lagen regerar våra liv men är egentligen helt fel. Det mest värdefulla vi har är ofta det vi har framför oss men inte längre ser. Alla vi som bor långt norr om polcirkeln har några osynligt värdefulla saker gemensamt. Något som ingen äger eller bestämmer över. Något som vi alla njuter av eller fruktar utan att tänka på det. Något som påverkar oss alla utan att vi förstår det. Något vi alla kan ge till andra om och om igen, utan att någonsin förlora det. Ge det till de som inte bor långt norr om polcirkeln och som inte har det. Jag tänker på vårt fantastiska ljus.

I september har vår växtlighet valt att byta färg från ett stort hav av sommarens gröna skimrande lövverk till del gula, orangea och röda. När solen stiger upp och skickar sina långa strålar som skapar de längsta skuggorna, kastar det röda lövhavet tillbaka ett ljus jag bara kan njuta av medan jag ler, mitt allra största leende. Jag vet att detta är tider när natten är svart och stjärnorna fyller hela himlen i ett ljushav som inte orkar lysa upp den snötomma marken, utan hjälp av det himlaspel som under vissa nätter driver man ur huse. Där står de på gatan bara för att stirra in i spel som skenet här uppe i norr bjuder oss på. Även om de sett det förut är det svårt att inte förundras och beundra. Även om många förstår vad som orsakar detta skådespel, kan man inte göra annat än att känna av dess magiska strålar som får oss att drömma oss bort.

När snön kommit i oktober och antalet ljustimmar obönhörligen minkar för varje dag, kommer det blåa ljuset som människor i söder menar är mörker. Men de har fel. Det är ljust. Sikten är flera hundra meter dygnet runt. På dagen får vi del av solens blåa strålar som lyser upp den kritvita snön. På natten är det stjärnorna, månen och norrskenet som ger oss all det ljus vi behöver för att leva. Den blåa tiden på året kanske är den vackraste tiden på jorden.

När januari månad passerats vänder allting i en fart som ständigt förvånar oss. Den blåa tiden ersätts i all hast av den gulvita perioden. Det är då solen står lågt och träffar allt det bomullsvita längs med marken. Snart är värmen på plats. En värme som skapats genom att den gula solen reflekteras på allt det vita. Det är då jag känner mig belyst av solen från alla håll och kanter. Färgerna i denna tid är svarta, vita och gula.

Den fulaste tiden följer den gul-vita. Det är den gråa tiden. Det är tiden när den vita snön smälter ner och lämnar ett grått täcke av smuts, som får oss att fly staden. Eller att vara kvar men inte bry oss om vädret, solen eller ljuset. Vi går bara tyst och väntar på den tiden med det skimrande havet av det gröna lövverket. Mitt under den gråa tiden upphör mörkret helt. Solen bestämmer sig att locka fram de gömda löven som står i startblocken för att visa sig. Och det går fort. Ibland går det på mindre än ett dygn för att solen ska få det gråa att bli det gröna. Plötsligt ler vi igen. Vi njuter av färgerna. Av ljuset. Vi sover bara gott om nätterna, ofta med ett leende på våra läppar. Även då njuter vi inom oss av ljusets magiska krafter som är med oss dygnet runt.

Ljuset är vårt. Inte mitt eller ditt. Vi kan och vill dela detta med varandra. Vi kan och vill dela detta med de som väljer att besöka oss. Ljuset är en stor del av det som gör vår plats och vår stad helt unik i sitt slag. Ta din promenad idag. Andas in djupt och öppna dina ögon. Var nyfiken på ljuset omkring dig. Det är nått du har som du kan vara stolt över. Något som du kan berätta om för människor du möter. Beskriv det med livliga ord och ett engagemang som gör människor nyfikna och sugna på att komma hit och bli vår gäst. Även om du vet du har det varje dag under året har människor som inte bor i vår stad inte en aning om hur magiskt det är. Vårt gemensamma ljus.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.