Jag har inte tid för livets goda.

Jag hör mig själv innan jag vaknar. Andningen låter rosslande. Det är som om inandningsluften gjorde sitt yttersta för att dra ner allt det sega slemmet som hänger på insidan av luftrören, men misslyckas kapitalt. Utandningsluften som passerar skapar mer rosslingar men också en del pipande när luften pressar sig ut genom det sega slemmet. Jag är sjuk. Sjukanmäld för första gången som jag kan minnas. I och för sig har jag ett väldigt selektivt och kort minne för sådant, så jag kan ha fel. Det kanske är andra gången. Jag känner kittlingen i lungorna någon minut innan. Det retsamma pirret slingrar sig upp efter luftrören som en liten otäck orm som bara vill ut. Näsan fylls av något slags nyspulver som kroppen själv producerat. Ögonen tåras. Jag öppnar dem och möts av ett ljus i det mörker som omger mig. Kroppen spänns samtidigt som jag instinktivt lägger handen över näsa och mun. Jag känner hur kroppen formas till en tokspänd båge som med rätt färgläggning skulle kunna misstas för en jätteostbåge. Nysningen kommer som en explosiv befrielse. Aschthjhoooooooo! Jag är fortfarande sjuk.

Det är konstigt att tankarna har så svårt att värja sig när kroppen meddelar att den inte mår riktigt bra. Ja egentligen är det kanske inte så konstigt om jag tänker efter. Det kan ju faktiskt vara så enkelt att hjärnans tankekraft används av processer, som jag inte ens själv är medveten om, i syfte att tänka ut bra strategier för att försvara kroppen mot den inkräktare som olovligt tagit sig in och ockuperat vissa delar av den. Hjärnan kanske egentligen inte är så mycket olik en helt vanlig dator som gör sina tappra försök att hantera många parallella processer. Vi som använt datorer under lång tid vet att ju fler saker som pockar på om lite exekveringstid i datorns kärna, desto långsammare blir datorn. Det är därför jag inte kan tänka så värst smarta tankar när kroppen är sjuk.

Jag behöver nog defragmenteras lite i hjärnan. Nu förstår ju jag att hjärnan inte är lik en hårddisk eller en processor som tillhör tankekraften i en dator. Jag förstår ju att min hjärna letar i minnet på ett annat sätt än att ta del för del i en enda sekventiell ordning. Det måste den. Annars vore jag helt chanslös. Hjärnan skulle inte hinna ta upp ett enda minne när det behövdes om det var defragmentering som var nödvändigt att utföra eller om inläsningen av mitt lagrade data var helt sekventiell. Hjärnan jobbar med igenkänning. På gott och ont. En bild, en doft, ett ljud eller något annat som vi kan känna igen är alltid startpunkten för en exekvering av hjärnans inprogrammerade koder. Doften av en viss mat gör oss obarmhärtigt hungriga.

När man är sjuk fungerar inte det som det ska längre. Doften kan inte ens analyseras och definitivt inte kännas igen. Allt doftar lika. Ljuden omkring en är bara ljud utan att skapa någon som helst lockelse. Bilderna som möter mig i detta tillstånd gör inte så mycket annat än att de överbelastar hjärnan och får mig att må lite illa. Min hjärna har nog bara tid att hantera sin egen kropp. Inte tid för livets goda längre. Det kan man inte ha när man är sjuk även om man fyller år. Men man kan i alla fall glädjas åt att minska åren som är kvar att leva med ett.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.