Den hemliga klubben.

De kom från alla hålla samtidigt medan jag låg och sov den sömn jag behövde alltför väl. Som illvilliga ormar närmade de mig på ett ringlande sätt som bara ormar kan och alla beredda att hugga in sina gifttänder i mig i det fall jag rörde mig på ett felaktigt sätt. Jag kände hur jag vred på mig medan jag kastade ut milda kvidande ljud ut i rummet. I sömnens disiga värld kände jag hur de ringlade in genom näsan, munnen och öronen. De mindre och tunnare ringlande djuren tryckte sig igenom min hud. Jag var helt utan försvar. Det var som vanligt när de ringlande dofterna av det starka, svarta kaffet annekterade min kropp. Jag lät det ske. Här hemma var det ovanligt att de kom medan jag sov. Just denna morgon gjorde de det. Allt var Eriks fel. Det var han som gjort sig ett par koppar kaffe innan han gav sig ner mot is hotellet för att göra sitt så våra besökare från när och fjärran skulle få en kraftfull upplevelse utan solkiga fläckar av besvikelse.

Det är annandag jul och det är dags för den årligt återkommande tävlingen som alla medverkande deltagare förberett sig minutiöst inför. Jag förstod att alla vi deltagare skulle komma till skådeplatsen med en förväntan i kombination med en nervositet som både skulle synas och kännas på utsidan. Eftersom jag varit med under många år, visste jag att några av de som skulle komma luktade av tung krutrök redan innan första skottet brunnit av. Det var de som tränat under hela december i deras tävlingsdräkt.

Allt började redan i december nittonhundra tolv. För etthundratre år sedan. Det var då den store på orten tog de närmaste männen åt sidan och frågade om de skulle vilja bryta julens tunga börda på annandagen under några timmar. De närmaste männen nickade. De visste att man inte tackade nej till den store mer än en gång. Den store föreslog ett hemligt sällskap som skulle träffas på annandagen varje år under fullt legitima anledningar. Hans närmaste nickade tjänstvilligt. Den store hade odlat en kultur av nickande medarbetare i flera år. Han var en lyckad odlare. Det var därför den årliga traditionen startade. De bildade en klubb som de inte fick nämna vid namn för de män som ännu inte var invalda. Det var bara de nickande medarbetarna som kunde väljas in. De nickande männen.

När den store lämnat jordelivet lättades reglerna upp lite granna. De nickande männen fick lov att bjuda in gäster. Manliga gäster. Manliga gäster som ville fly undan julen och julmat, om än bara för några timmar. Män som ville känna sig lite manliga genom att få hålla i en revolver i sin hand och avfyra de tolv obligatoriska och ibland dödliga skotten mot det till synes levande målet. Jag ser den groteska scenen framför mig när jag blundar och låter mina fantiserande tankar skapa bilderna som behövs för att uppleva detta. På den ena kortsidan står de rökande, välklädda nickande männen minglandes med ett glas av rykande glögg i den ena handen. På den andra kortsidan springer undersåtarna och hänger upp kedjor med julens korvar, som är tänkt att vara den halvt levande målet för skjutningen som skulle ske. Varje skott som träffade skulle få den nedersta korven att explodera i en animalisk krevad av kött och fett, som skulle kastas mot väggen som redan tagit emot blykulan. Den som träffade flest skulle koras till vinnare.

Vinnaren skulle få det finaste priset och den som kom sist skulle få det nödvändigaste priset. En årsförbrukning av toalettpapper. Den som hade otur och kom på den trettondeplatsen skulle få en hela av något misslyckat hembränt som de fick dricka iförd en vacker huvudbonad i fantastiskt vackra färger.

Den hemliga klubben, fortfarande med bara manliga medlemmar, har sitt årliga sammanträde idag på annandag jul. De animaliskt groteska korvarna är sedan länge ersatta med måltavlor i papper. Måltavlor där de traditionella korvarna är inritade och inbringar poäng till den tävlande skytten, för varje korvträff. Det är dags att ta på sig sin tävlingsdräkt och ge sig iväg för att träffa arvingarna till den store och de nickande männen från förr och alla de manliga och numera också kvinnliga gästerna som de bjudit in. I år kanske är året då den första kvinnan blir medlem. Det är verkligen dags för det. I annat fall finns det en stor risk att den årliga korvskjutningstraditionen snart är ett minne blott.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.