Störst av allt är Kärleken.

Tacka vet jag elektroniska dörrlås. Vilka andra lås i hela världen börjar pipa noll fem tjugo, bara för att han som stängt dörren alldeles nyss misslyckades att stänga den helt.  Bara för att han gjort det så tyst och stillsamt av hänsyn till alla vi andra som fortfarande ligger och sover. Effekten blev att låset i dörren började pipa cirka trettio sekunder efter att han lämnat huset. Återigen blev han förlåten, den långe unge mannen som stigit upp innan vi andra. När jag steg upp och klickade igen det sista av den öppna dörren, möttes jag av en vägg av kaffedofter som gjorde mig både vaken och glad. Nästan lite lycklig, trots att klockan var lite väl lite.

Det handlar aldrig om hur många. Inte heller om hur länge. Det är ju så att en enkel, men färgglad, liten ynka ros kan vara hela min trädgård, precis som en enda riktig vän kan vara hela min värld. Om du valt att se världen med ögon som väljer att se det goda, håller du dina armar öppna mot världen och ger kärlek, kommer du att mötas av kärlek. Väljer du att vägra se detta och stänger dina armar kommer du till slut bara att hålla om dig själv. I ensamhet finns ingen kärlek. Den som lämnar kärleken till sitt öde lämnar livet till sitt.

Om jag talar alla språk i världen, men saknar kärlek är jag bara ekande oljud som stör världen. Och om jag kan allt som ingen annan kan, gör allt det ingen annan gör, har ett mod som ingen annan har, men saknar kärlek är jag faktiskt ingenting. Och om jag ger bort allt jag äger och tar mitt liv i desperation, men saknar kärlek kommer ingen att tacka, ingen att minnas och ingen att sörja. Då har jag ingenting vunnit.

Du är inte perfekt. Jag är inte perfekt. Vi kommer aldrig att vara perfekta. Men om du en enda gång kan få mig att le, få mig att tänka omigen och villigt erkänna när jag inte kan eller när jag gör mina misstag i livet, utan att det skapar solk i bägaren av kärlek, har du mött någon som du älskar. Inte för att du vill älska. Inte för att du kan älska. Utan bara för att du är tvungen att älska. Du har mött kärleken.

Jag kommer inte att läsa flödande kärlekspoesi och kommer inte att tänka på dig under varje sekund, men jag ger dig något som jag vet att du kan krossa när du vill. Jag vill inte att du gör mig illa. Jag vill inte att du inte vill ha mig som jag är. Jag vill inte att du ska hoppas att jag ska bli något jag inte kan. Eller göra något som är omöjligt för mig.

Kärleken kan inte analyseras, men du kan le när jag gör dig glad, skrika åt mig när jag gör dig galen och sakna mig när jag inte är där du är. Du kan älska mig galet när det är läge att älska galet. Även om jag inte är perfekt på något sätt kan jag vara perfekt för dig, eftersom du inte kan se det som är kantstött, alla fabrikationsfel eller det som är utslitet.

Kärleken lyser av godhet och har ett tålamod som verkar vara oändligt. Det är aldrig kärleken som vill strida eller använda ord som är dumma, överdådiga eller overkliga. Kärleken vill inte konkurrera eller tävla. Den blir aldrig arg eller tänker på sig själv. Kärleken vill bara ge mer, mycket mer av det goda. Den gråter när den ser orättvisor men skrattar hjärtligt med det som är bra, rätt och riktigt.  Kärleken orkar bära allt på sina axlar, orkar tro på allt i själen, klarar av att hoppas på det lilla och klarar av att hålla ut i det stora när alla stormar viner förbi. Världen består av tro, hopp och kärlek. Störst av dem är kärleken.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.