Det är rätt underligt att vi människor alltid drabbas av konflikter. Eller det kanske egentligen är en förutsättning för oss människor. Konflikter uppenbarar sig eller kanske mer uppstår när två ting som egentligen är oförenliga möts och kanske beblandas. Även om konflikten inte nödvändigtvis är aggressiv eller ens synbar för den resterande världen blir varje konflikt nästan alltid en oangenäm upplevelse för de som är involverade. För mig brukar det vara som om mina tanketrådar som färdas på highway nittionio i överljusfart, plötsligt stoppas av ett mörkt skyddsrum med de tjockaste väggarna som någonsin skådats. Ett skyddsrum som någon som inte vill mig gott, ställt där. Mitt i vägen. Det jag tyckte var givet och självklart var utmanat av någon annan, som tydligen hade fel. Eller kanske bara upplevde värden annorlunda än vad jag gjorde. Eller så upplevde vi samma sak men någon annan tolkade den på ett annat sätt. En konflikt hade uppstått utan att jag hade sett den komma.
Det märkliga med konflikter är ju att det kan vara många som har del av den utan att någon vet om det, förstår den medan kanske någon eller några känner av den, men utan att kunna sätta ord på den. Men det kan också vara en konflikt som jag har alldeles för mig själv. När jag känner mig kluven eller känner olust inför att genomföra det som jag bestämt mig för att genomföra är det ett tydligt symtom på konflikt. I min värld finns det fem olika metoder att hantera konflikter som uppstått eller håller på att växa fram. Alla metoderna är bra metoder om de används vid rätt tillfälle. Tyvärr finns det en uppenbar risk att den som är lite duktigare att använda en av dessa fem olika, väljer den som de är duktigast på att hantera utan att ha någon som helst känsla för situationen eller tillfället.
Dominans. Att använda dominans som konflikthanterare innebär att jag utåt sätt demonstrerar makt och mäktighet. Det spelar ingen roll om jag har makt eller är mäktig, utan hur väl jag spelar min roll och hur motståndaren uppfattar mig. Risken är uppenbar att motståndaren också använder sig av dominans. Möts jag av dominans stiger känslan fram av ett race mot att vinna eller förlora. Segra eller dö. Det är dominans som leder till högljutt skrikande tillställningar, smällande dörrar, handgemäng eller varför inte lite väpnade konflikter. Dominans präglas snarare av minsyn än samsyn. Varje gång en konflikt kan upplösas via dominans finns det en eller flera förlorare och kanske en vinnare. Inte ens det är helt säkert. Dominans är bra när det brinner.
Kompromiss. Även om jag själv inte är duktig på att använda kompromiss som en konflikthanteringsmetod, så finns det tillfällen när det är oslagbart, även om resultatet kanske blir rätt mediokert. Ingen av parterna kommer att vara riktigt nöjda med någon del av resultatet. Jag ser kompromissmodellen som en bytesaffär som skapar ett resultat ingen ville ha med många förlorare som följd. Det är civiliserat att kompromissa men det leder egentligen ingenstans annat än att måla över konflikten med en annan färg så att det ser ut som något annat än vad det egentligen är. Har man bråttom att komma ur konflikten för stunden är metoden bra och ganska snabb. Det är lite som att pissa i byxan när man står ute i minus trettio och har ett par timmar in till värmen. Det lär frysa innan du är framme.
Acceptans. Att medvetet eller omedvetet låta någon annan få vinna är en viktig metod som många använder flitigt. Smeta över lite nytt spackel där väggen ideligen spricker upp istället för att bygga om grunden som rör sig på ett instabilt sätt. Jag försöker le med hela ansiktet och nicka långsamt när någon påstår något som verkar viktigt för hen, medan jag inom mig vet att hen har fel. Jag har insett att det är viktigare för hen att ha rätt än det är för mig. Jag tar självmant på mig förlorarkostymen när jag levererar acceptans på ett medvetet sätt. Om jag gör det omedvetet så känns det som om någon med tvång tar på mig den där fula och otäcka kostymen som skriker förlorare lång väg. Vinnaren i konflikten är sällan ens medveten om att denne vunnit något eftersom sannolikheten är stor att hen inte ens märkt av den konflikt som tokrusat inom mig.
Flykt. Ibland är det inte möjligt att vara kvar i situationen av en växande konflikt. Framförallt om det bara är jag som är medveten om den konflikt som råder och kanske pågått under en lång tid. I stället för att försöka dominera eftersom inte jag är mäktig nog. I stället för att kompromissa eftersom min motpart sedan länge slutat lyssna på vad jag tycker och tänker. I stället för att acceptera eftersom jag redan svalt alldeles för mycket skit och nästa acceptans bara innebär att jag går under när all skit fyllt mig helt. I stället för det väljer jag flykt. En flykt från det kända och det trygga. Från allt det jag vant mig vid. Från allt det jag identifierar mig med. En flykt till det okända. Till det nya och otrygga. Till ett nytt jag. Till en värld och plats som jag kanske inte varit på tidigare. Från det säkra och trygga men mindre bra till det osäkra rädda i otrygghet. Flykt är som en pysventil i ett trycksatt kärl. När trycket är för högt måste det ut. På det ena eller det andra sättet. Flykt är för mig en negativ dominans som verkligen inte har några kortsiktiga vinnare.
Samarbete. Denna euforiska metod för att hantera konflikter är som en leende färgglad önskedröm. Samarbete handlar om att lägga mina egna tankar en liten låda bredvid andra lådor med andras tankar. Det handlar om att lyssna. Att lyssna och att fråga. Att lyssna, fråga och förklara. Det är som ett enda stort grupparbete där alla gör sitt för att allt ska vara möjligt. Det är bara när jag samarbetar allt faktiskt är möjligt. Även det omöjliga. När jag tillsammans analyserar alla lådor med våra sammanlagda tankar lär jag mig nytt. Mycket nytt. Jag lär mig att se min egen sanning i andras perspektiv vilket ibland innebär att jag inser att min sanning inte är hela sanningen eller ibland att min sanning inte alls är sann. Tillsammans bakar vi långsamt fram en ny insikt. En gemensam insikt som leder till en gemensam och ny sanning. En ny gemensam plattform. Allt gjort med ett leende. Samarbete handlar inte om att tävla mot varandra. Det handlar om att tävla med varandra. Metoden har alltid flera vinnare och sällan några förlorare.
Vilka konflikthanteringsmetoder använder du? Är du medveten om när du har konflikt? Väljer du metod och funderar en stund innan du agerar? Eller slår instinkten till med en reaktion som kanske till och med överraskar dig själv? Om du fick välja metod, vilken skulle du välja?
Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar