Idag var den första dagen denna vinter när det kom så mycket snö så att det behövde plogas flera gånger. Totalt blev det sju kilometer promenad med snösläde där de flesta av metrarna var med snö på släden. I alla fall är det min bild att det var så. Eller kanske bara en lycko-önskan från min sida. Jag var förnuftig nog att stiga på när det ännu var mörkt så att jag han inte en syrligt god tallrik med fil följt av cirka fyra deciliter svart, starkt och någorlunda hett kaffe. Det är faktiskt något jag är lite stolt över. Att jag bara tagit det lugnt och intagit min arla frukost på ett sansat sätt. Det kändes nästan som en masterplan i ego-format denna söndag i januari.
Alla människor jag möter på min väg fram i livet har med all säkerhet haft sin andel av både goda och dåliga dagar. Även om det goda kanske inte definieras som det goda av alla eller ens på ett enhetligt sätt. Det betyder att det som är gott för en människa kan vara dåligt för en annan. Dåligt och gott kommer sällan med enhetliga varudeklarationer eller fördefinierade kilopriser.
Som vanligt när det gäller oss människor handlar det mesta om från vilken utsiktspunkt vi står och spanar ifrån när vi ser ut på vårt liv för att få en bättre översiktsbild. Tyvärr är utsiktspunkterna inte något vi normalt kan bestämma oss för innan utan något vi blir tilldelade eller på något konstigt sätt hamnar i. Det är därför vi sällan ser klart och koncist på vårt eget liv. Det vi ser blir ofta sådant som våra egna tankar tycks ha irrat sig fast i.
Träffar du någon som nyligen drabbats av något som i dina ögon verkar obehagligt förväntar du dig att samtalsämnet mellan er kommer att handla om det nya obehagliga. Det är faktiskt så att ni egentligen och överraskande nog inte längre har så mycket annat att prata om, trots att ni med all säkerhet tidigare pratat om vad som helst, när som helst och nästan var som helst.
Träffar du någon som fullkomligt bubblar av lycka händer samma sak. Det är som om hjärnan ätits upp av ett lyckorus och inte längre kan eller vill fokusera på något annat. Ibland verkar det som om hjärnan gått vilse i sig själv.
Verkligheten är oftast varken så mörk och dyster som hjärnan gärna vill ge sken av under en dålig dag, eller så fantastiskt och glamorös som bilderna visar mitt under ett rus av lycka. I det verkliga livet, som vi inte alltid ser helt klart, fortsätter den likformiga gråa vardagen oavsett vad vi gör eller hur vår hjärna väljer att uppleva den. Hjärnan verkar bara kunna registrera och gå igång på skillnader vilket förklarar en hel del om hur vi känner oss. Den som vinner en vinst på en lott som förändrar ens liv, blir ofta kittlande glad och egentligen lite oförklarligt lycklig. Lyckan porlar också ut när nya härliga människor tar plats i ens liv. Den som blir hastigt sjuk eller drabbas av något annat obehagligt bakslag i livet fylls av olustiga känslor av livets baksida.
Om samma tillstånd får råda i dagar, veckor och i vissa fall kanske månader känner den lycklige inte samma intensitet av lycka om någon alls trots att alla förutsättningar för att skapa lyckan fortfarande finns kvar. Den sjuke har lärt sig leva med sitt liv och alla de känslor av olust som kom så snabbt har långsamt avtagit, medan människan accepterat livet. Vår hjärna känner av skillnader och reagerar känslomässigt på dessa. Det är precis därför dåliga saker som försvinner alltid ger något bättre när tiden får råda.
Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar