Inget är sig likt när mycket är olikt.

Det är måndag morgon igen. Veckorna rusar på. Även denna morgon var jag uppe tidigt. Nästan för tidigt. Han den långe som tillfälligt är inneboende hos oss steg upp ännu tidigare för att hinna ner till Jukkasjärvi och sitt jobb i hotellbranschen på Icehotel. Han lämnade fantastiska luftburna doftspår efter sig. När spåren letat sig till övervåningen övermannade de mig som vanligt. Lyfte upp mig ur sängen, tog på mig mina kläder och ledde mig med ett fast grepp till doftfällan som placerats på diskbänken. Doftfällan var ursprunget till doftspåren. Jag tog min termosmugg och fyllde den till bredden med den svarta rykande vätskan, medan jag log och tänkte på den långe som ordnat detta och tänkt på mig. Tack. När det starka, svarta kaffet var uppdrucket och tallriken med fil, äppelmos och lite majsflingor var passerad, var det bara kläder på och ett öppet sinne för en timmes promenad. Till jobbet men med lite omväg för att få röra på mig även idag.

Läste om Nathea som är elva år gammal. En ung tjej som redan insett hur mycket viktigare det är med olikheter än med likheter. Hon har bestämt sig att det inte ens räcker med att hon vet och förstår detta, utan utmanar alla skolor och arbetsplatser att hjälpa henne att visa för hela världen hur bra det är att vara annorlunda. Olika. En dag i mars(21) uppmanar hon oss alla att välja visa vikten med att acceptera och förstå olikheternas möjligheter, genom att dra på oss olikfärgade sockor dagen till ära. Helst färgglada olikheter. Givetvis. Även om det bara är en symbol för alla med mer eller mindre hög tröskel, så är det fortfarande en symbol. Och symboler som inte syns är inte så mycket värda, eller hur? Det är därför den smarta unga tjejen vill att vi fotar våra symboler av olikheter och lägger ut dem så att vi verkligen får se och känna hur många vi är som förstår detta med styrkan i att vara olika. Hon kallar det att rockasockorna och vill att vi alla taggar det med #rockasockorna när vi lägger ut bilderna.

Men tänk ändå. Vad enkel världen vore om vi alla och allt vore lika. Det skulle inte spela någon roll var vi föddes och inte av vem. Det hade faktisk ingen betydelse vem eller vilka som tog hand om oss eller hur miljön såg ut där vi växte upp. Vilken skola vi gick till eller vilka lärare vi fick hade heller ingen betydelse alls. En av dagens höjdpunkter är ju att äta mat tillsammans med sin familj. Men om vi alla och allt vore lika spelade det heller ingen roll vilken mat vi åt eller med vilka vi satt och åt maten. Valde vi att åka långt bort till ett främmande land vore det helt omöjligt. Det skulle inte finnas varken främmande länder eller främmande vyer. Skulle vi drömma om att uppleva något spännande så vore det ingen dröm. Vi skulle redan ha gjort det. Även det skulle vara lika som allt annat. Vi skulle slippa välja färg på vårt hus och inte behöva prova kläder innan vi skulle ut på lokal. Jag som är författare skulle inte längre behöva skriva böcker och ingen behövde anstränga sig att skriva ett nytt manus eller framföra en teater. Ingen musik skulle heller behöva produceras.

Hon har rätt den unga damen. Vad vore världen att leva i om inte den var fylld med olikheter på alla sätt. Egentligen är det faktiskt så att världen helt och hållet saknar likheter. Det är kanske därför vi elakingar försöker gadda ihop oss och tro att vi är så fantastiskt lika och om vi vore det vore det den bästa grundstommen till att bygga ett formidabelt lag. Det finns inte mycket så är så helt fel som det. Om vi inte vore olika på alla sätt och vis skulle vi inte utvecklas mer. Vi skulle inte fyllas med nya idéer eller ny kunskap. Vi skulle aldrig mer kunna skapa något nytt, nyskap. Det är olikheterna som föder oss och gör livet värt att leva. Livet måste hela tiden förändras. För individen. För skolorna. För företagen. För regionen. För nationen. För kontinenten. För världen. Inget kan vara sig likt när så mycket är helt olikt.
Tack för det!


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.