Jag älskar snö.

Det är måndag morgon. Jag ler ett stort leende där jag sitter i min bruna bästfåtölj efter en tallrik fil med finhackad banan och havrekuddar som både var kantigt gropiga och avrundat lena på en och samma gång. Det är inte det jag ler åt. Leendet är inte heller tillägnat det svarta kaffet som bara vill ta sig ur min orangea termosmugg för att i ett lugnt och stilla tempo slinka ner genom min strupe. Mitt glada och nästintill lyckliga ansiktsuttryck kommer av mina tankar på gårdagsmorgonens förtjusande insikt om att det under natten fallit tre decimeter nysnö på gården. Den insikten drog igång de förväntansfulla tankarna på att äntligen och kanske för den allra första gången i år, få ploga undan så mycket snö så att det märktes ordentligt. Att kunna ta gården från oframkomligt kall, till en gård som jag med enkelhet kunde vandra över med mina låga vinterskor. Det var nästan att sommarens danspjuks kunde duga när jag tänkte efter. Det blir så när man älskar snö. Jag älskar verkligen snö.

Att få ta i under de nittio minuter som det tar att lyfta undan snön till mina tillfälliga och närbelägna snölager, är för mig en av ganska få möjligheter, i mitt liv just nu, där jag får ta i litegrann. Ta i på ett naturligt sätt. Inte som på gymmet där jag tar hjälp av maskiner som i sin tur tar hjälp av jordens dragningskraft, för att skapa ett konstgjort rum där vi människor ska kunna få våra kroppar att göra de saker som de ursprungligen och i huvudsak är gjorda till. De är varken gjorda för kontorsarbete, stillasittande skolgång eller att bevista sin bästfåtölj, för att låta ögonen insupa en tv-serie som vi bara några minuter senare redan glömt. Även om vi med all säkerhet har alldeles egna goda motiv till hur vi väljer att leva, behöver hjärnan få tänka och kroppen få jobba. Det är den ena orsaken till att jag älskar snö.

Den andra orsaken är att snön gör världen jungfrulig eller rättare sagt ger en illusion av jungfrulighet. Det är som om vi får börja om på nytt i världen. Som om allt skit som bara händer aldrig har hänt och alla konflikter som många bråkar om, ersatts med vackra leenden av tillit.

Den tredje orsaken är att hela kvarteret tar sig ut och umgås tillsammans med spadar, snöslädar, snöslungor och en och annan minitraktor. Tillsammans jobbar vi sida vid sida för att skapa framkomlighet, medan vi karvar fram det vackra i den vackra, kritvita och jungfruliga snön.

Men som vanligt finns det smolk i bägaren. Även kring den vita jungfruliga snön. Vi som bor i detta snörika land har valt att tillsammans stå för kostnaderna som det innebär att tömma vägarna och trottoarerna på snö i hela vår stad. I vår lokala värld har vi samlat ekonomiska medel för att få en samarbetspartner till vårt gemensamma uppdrag. Att röja undan den snö som behöver röjas undan, för att vi ska kunna ha ett behagligt liv norr om polcirkeln. Det vi fått är tyvärr ingen samarbetspartner. Vi har bekostat en mobil snöröjningsarmé som gör allt för att göra sitt jobb så enkelt som möjligt men helt utan finess. Det har blivit en armé som snarare motarbetar än samarbetar med oss vanliga. De utför sin insats så sent som möjligt eller i alla fall många timmar efter att vi genomfört vår. Insatsen består sedan länge inte av att röja undan snön och köra bort den till lämpliga tippar som inte är i vägen, utan av att lägga på en snedställd plog på sina stora starka fordon och med våldsam kraft trycka snön till höger. Effekten av detta är att den plogning som vi vanliga just gjort är förgäves och att vägarna blir smalare och smalare samtidigt som trottoarerna försvinner helt under de upptryckta snömassorna. Redan i januari är gatorna den enda plats vi har kvar för att promenera på. Jag tycker det för länge sedan borde funnits medlare som tagit tag i detta tysta snökrig som förs av den snöröjningsarmé som vi vanliga bekostar. Jag tror faktiskt inte att arméns överbefälhavare bryr sig om en så enkel och trivial fråga i ett litet samhälle ovanför polcirkeln. Det är tur att jag älskar snö.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.